Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
reste sig liksom en svallvåg av larm, som mötte dem
och följde dem — rop, hälsningar, frågor och svar,
skämtord som slungades fram och tillbaka, det
ilskna gläfset från varghundar som likt raggiga
projektiler rusade efter Niggers främmande hundar,
kvin-noträtor, skratt, barnskrik, stönande läten från sjuka
som nu väcktes till nya plågor — hela det
förvirrade larmet i ett läger av råa, obehärskade
vildar.
Med slag av knölpåkar och gevärskolvar drevo
Niggers följeslagare bort de anfallande hundarna,
medan hans egna hundar, morrande och med
blottade huggtänder, skrämda av så många fiender,
smögo sig in mellan sina beskyddares ben, reste
ragg och gingo vidare med styva ben och hotfull
hållning.
De stannade i den tilltrampade snön vid en öppen
eld, där Stabben och två unga indianer sutto
ned-hukade och stekte renköttstycken. Tre andra unga
indianer, som lågo i sina pälsar på en bädd av
granris, satte sig upp. Stabben tittade över elden
på sin kamrat, men med samma orubbligt
allvarliga min som kamraterna, gjorde intet tecken och
fortfor att steka köttet.
»Hur är det?» frågade Nigger litet förargad. »Har
du förlorat talförmågan?»
Det gamla välbekanta flinet lyste upp Stabbens
ansikte. »Nix», svarade han. »Jag är indian. Jag
håller på att lära mig att inte visa någon
överraskning. När fångade de dig?»
»Dagen efter sedan du gick.»
»Hm», sade Stabben med ett skälmaktigt glitter
32 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
