Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skingrad gåsmarsch, syntes fem mörka prickar som
knappast rörde sig.
»De unga männen», sade Labiskwee.
»De vada ända upp till höfterna», sade Nigger.
»De komma inte på fast mark i dag. Vi ha flera
timmars försprång. Kila på, McCan. Vi ska inte
äta så att vi inte kan orka vidare.»
McCan brummade, men han hade ingen rentalg
i fickan, och han bildade åter eftertruppen, vresig
som vanligt.
I den högre belägna dal, där de nu befunno sig,
tinade skaren ej upp förrän klockan tre på
eftermiddagen, och då voro de framme i skuggan av berget
där skaren redan höll på att frysa till igen. De
stannade endast en gång för att ta fram McCans
beslagtagna rentalg, som de åto upp utan att jStanna.
Köttet var hårdfruset och kunde ej ätas förr än det
tinats upp över elden. Men talgen smulade eönder
sig i munnen och tjänade alltid till att muta magen
med.
Efter den långa skymningen utbredde sig ett svart
mörker med mulen himmel vid niotiden, då de slogo
läger i en grupp av dvärggranar. McCan var sjuklig
och hjälplös. Dagsmarschen hade varit tröttsam,
men trots sina nio års erfarenhet i polartrakterna
hade han ätit snö och plågades nu jämmerligen av
sin svidande och pergamentstorra mun. Han kröp
ihop vid elden och stönade, medan de ordnade till
natten.
Labiskwee var outtröttlig, och Nigger kunde ej
annat än förvåna sig över hennes livskraft och
uthållighet. Och hennes glättighet var aldrig forcerad.
358
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
