Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lefnadsteckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äldre samtida, öfver Swift och Cervantes, hvilka, jemte hans
tid efter annan utgifna tal, stälde skalden Malmström i främsta
raden äfven bland Sveriges prosaiska författare. Den i 1852
års årgång af »Tidskrift för litteratur» införda uppsatsen »Är
vår tid poetisk?» — egentligen en kritisk uppsats öfver tvenne
nyutkomna diktsamlingar, men äfven ett märkligt uttalande
öfver en fråga, som ännu i dag ofta kommer på tal, —
föranledde en motskrift af J. Th. Hagberg: »Hvarföre är vår tid
icke poetisk?» Malmström svarade med en skarp replik,
intagen i samma tidskrift, men som ej blifvit inrymd bland
hans samlade skrifter.
I allmänhet var Malmströms kritiska verksamhet ej af
den mildaste art, hans domslut voro ofta stränga, och det
sätt, hvarpå de framstäldes, var ofta mera egnadt att
förkrossa än att uppmuntra. Qvickhetens och sarkasmens
vapen stodo honom alltid till buds och gjorde honom till en
fruktansvärd motståndare. Men huru tungt än dråpslagen
föllo, stridde han dock alltid ärligt och utan svek, och
leddes alltid af sin varma öfvertygelse om det rätta och af sin
sunda och skarpa blick för kärnan i hvarje sak. — Några
af Malmströms uppsatser i »Tidskrift för litteratur» utgåfvos
sedermera under hans lifstid, jemte hans tal öfver Franzén,
Geijer och Atterbom, under titeln »Litteraturhistoriska
studier» (Upsala 1860—61).
Malmström var, och blef allt mera med åren, en
svårtillgänglig och sluten man. Den krets vid universitetet, som
stod honom nära, blef allt mera fåtalig. Han sökte ej
menniskors sällskap, allra minst deras, i hvilkas närvaro han
behöfde pålägga sig något slags tvång. I synnerhet undvek
han sådana kretsar, i hvilka den företrädesvis estetiska
verldsåskådningen ensidigt gjorde sig gällande. Han var för ärlig
för att dölja det obehagliga intryck, han erfor af detta slag
af umgänge; all flärd och onatur, och särskildt den, som i
Tyskland fått namnet »Schöngeisterei», och som äfven i Sverige
under en period, som man skulle kunna kalla romantikens
efterblomstring, icke saknade sina representanter, voro den
stolte och sjelfständige mannen förhatliga. Om från sådana
håll den berömde skalden stundom eftersöktes, så gick han
gerna ur vägen och sökte stundom sällskap, som man torde
ha ansett såsom för honom vida mindre tillfredsställande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
