Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lefnadsteckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vare sig att han i umgänge med prosans representanter
tyckte sig finna mera sanning och mindre onatur, eller att
han i deras sällskap tyckte sig ega större frihet att vara
sig sjelf och efter behag kunna öppna eller tillsluta sitt ej
lätt tillgängliga väsen — visst är, att han gerna trifdes i
kretsar, som hvarken voro vittra eller akademiska. Han egde
ej umgängets lätta gåfvor och ville ej låtsa sig ega dem,
ehuru ensamheten i hans dagliga lif stundom nödgade honom
att söka sällskaplig förströelse. »Det kunde hända då, om
han kom i lynne, att ögat fick en lifligare glans, att det
älskvärdaste löje gropade hans kind, och qvicka och blixtrande
infall flödade från hans läppar.» Men det hände oftare, att
hans meddelsamhet i glada samqväm och vid glasens klang
ej synnerligen ökades, och att han var den tystlåtnaste af
alla. Glädjen log ej mot honom ur bägaren: »på dess botten
låg vemodets perla, lik en frusen tår» [1].
Det fans måhända en och annan, som undrade deröfver,
och som tillskref denna tillbakadragenhet den stolthet,
som ansågs såsom ett utmärkande drag i Malmströms
väsende. »Verlden kallade honom högfärdig, skrifver en bland
hans få närmare qvinliga bekanta, men han var det ej. Den
som skref »Ödmjuker er!» och »Stilla mitt hjerta!» kunde
ej vara det. Begåfvad med omdöme och egande sjelfkännedom,
måste han veta hvad han dugde till; men detta är väl
ej detsamma som simpel högfärd ... Jag kan icke hjelpa
det, har Malmström sagt, det är mig omöjligt, att kunna
meddela mig med menniskor, dem jag ej är rikligt bekant
med. Jag känner mig blyg och skygg och blir tystare, ju
mer jag söker att öfvervinna denna känsla af blyghet.» [2] —
Bakom denna skenbart stolta och kalla yta klappade ett
ärligt och varmt hjerta. Sedan minnet af hans personliga
egendomligheter förbleknat, skola många af hans dikter för
efterverlden bära derom vittne. Den som ej djupt och varmt
kände, innan han tänkte, kunde ej ha sjungit hvarken
»Angelika» eller »Enslighet», hvarken »Stafkarlen» eller
»Skulden», hvarken »Fosterlandet» eller »Sången vid
magisterpromotionen 1842».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
