Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lefnadsteckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till sitt yttre hade Malmström något, som ovilkorligen
ingaf respekt och vördnad. Man kände att det ej var en
vanlig menniska, som der »med något af den togaklädde
romaren i skick och hållning, lugn vandrade sin väg fram
och såg hvarken till höger eller venster» [1]. — Ungdomen
blickade upp till honom med vördnad och beundran, men få
vågade nalkas honom. »Mången yngling, hvars hjerta var
fullt af skaldens sånger, såg upp till professorn som till en
sällsam, halft förfärande gudabild, huggen ur ett väldigt
granitblock.» [2] När han någon gång, den slutne och äfven
för ungdomen svårtillgänglige mannen, visade särskild
vänlighet mot någon af konstens eller vetenskapens unga
ämnessvenner vid lärosätet, så gälde detta i månget ynglingasinne
såsom en af de största utmärkelser, som vid universitetet
kunde utdelas.
Malmström gick ensam sitt lif igenom, dertill nödsakad
i väsentlig man af den föga lysande ekonomiska ställning,
som måste blifva en följd af hans långvariga lönlöshet. De
ekonomiska bekymren nedslogo ofta hans sinne. I denna
ensamhet torde äfven i någon mån ligga förklaringen till
det slutna i hans väsen. Bekant är den rörande klagan
öfver sin enslighet, som skalden kort före sin död i en
betryckt stund gifvit diktens form, och som hans efterlefvande
broder fann bland hans papper. Tidigt synes han hafva
anat, att ensamheten skulle följa honom lifvet igenom.
Redan såsom student skrifver han i bref till en vän om den
nyss bortgångne Törneros: »Hans sista dagar voro sorgliga.
Han beklagade med tårar, på de stunder som plågorna
lemnade honom besinning, sin ensamma ställning i verlden, och
förtrodde sig i sin öfvergifvenhet åt sin sjuksköterska ...
Nog skulle jag kunna göra några slutföljder med afseende
på min egen framtid». — Denna tryckande känsla af att
vara afskild från verlden genom sin yttre ställning och sitt
lynne erfor han redan vid unga år, och samtidigt med att
han vann sina första utmärkelser som skald. Medan allt
tvcktes le emot honom i förhoppningarnes rosenskimmer,
hade tungsintheten redan lagt sig öfver hans själ. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
