Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvi suckar det så tungt uti skogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
■ När natten sakta stiger utöfver land och sjö,
och dagens sorl begynner att försvinna,
och vågen gar till hvila inunder grönan ö,
och alla vackra stjernor börja brinna;
da blifver himlens bage sa ren och spegelklar,
en här af goda änglar sa tyst derunder far
och grater silfvcrtarar öfver jorden. >
Da ser i himlens spegel sin bild den arma jord
och finner sig så dyster och förkastad;
hon täljer alla synder, all lögn och flärd och mord,
hvarmed bon är se’n tusen ar belastad.
Då far en dödens rysning igenom hennes märg,
då bedja alla dalar, då bikta alla berg,
då suckar det så tungt uti skogen. )
»Haf tack, du elfvadrottning! — det glömmer jag ej mer,
ej heller fruktar jag att hemåt vandra.
Se der! i månens strimma min rätta stig jag ser:
farväl! vi glömma icke brådt hvarandra.
Väl är jag mycket ringa, ej har jag gods och gull,
men Herren vill jag lofva, att aldrig för min skull
det sucka skall så tungt uti skogen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
