Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid konung Carl Johans tjugufemåriga jubileum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han, som har kufvat Europas kungar,
han skulle henne skona från förderf!»
Hon stred — och stridde som i forna dagar:
doek! — häfden sörjer än och minnet evigt klagar.
Hon stred — och stridde som i forna tider,
och blödde ymnigt, ack! tills hon förblödt.
Det hjelper icke, hur den ädla strider!
Dess hopp har vikit och dess arm är trött.
Det är förbi — ej mera återvänder
den systerliga tro, som bor vid Auras stränder.
Dä stod en hjelte verldseröfrarn nära,
en hög gestalt, och vägde lugnt sitt svärd;
han tänkte: »modet är dock värdt sin ära:
den sköldmön vore väl ett envig värd.
Hon kallar mig. Välan, jag vill ej bida,
att fri, som förr jag stred, för frid och frihet strida».
Han kom — och sköldmön, svigtande, sig stödde
med ljuf förtröstan uppå hjeltens arm.
Och åter lif i hennes öga glödde,
och åter växte mod i hennes barm.
Hon åter började sin lek med svärden,
men nu af hjelten ledd och följd af hela verlden.
Ånyo krigets bistra örnar ropa,
och åter skenar tidens vilda spann.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
