Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skulden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ej fä lata hjertats blomster dofta,
gifva hycklad kärlek hyekladt svar
med den mun, som kysstes — o hur ofta!
-af den ende, som man älskat har.
Tidens vilddjur med sitt offer leker,
smyger i dess spar med lömska fjät,
dricker tyst dess varma blod och smeker,
tills med köld det söndersliter det.
Ingen varning i min lek mig störde,
i mitt qval mig följer ingen tröst,
och den tidens sed, som mig förförde,
har ej öra för min jemmers röst.
Ack! den famn, der du sä ofta hvilat,
se, den liknar nu en öppen graf,
och det bröst, dit du sa ofta ilat,
är ett öde, kallt och stormigt haf.
Inga löjen, kärleksfulla, blyga,
leka än på dessa läppars par;
endast lögnens hala ormar smyga
bland de rosor, som de än ha qvar.
Hvad jag lidit, ångrat, bittert pröfvat,
säg, hvem gaf mig detta? Det var du.
All den lögn, jag tänkt och sagt och öfvat,
hvem har lärt mig denna? Ater du.
Hvad af dig jag lärt — hur väl jag närde
och förkofrade till vinst för dig!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
