Hon satt uti sin andakts skrud
hvar helgdagsqväll vid härden
och tänkte med en suck till Gud
uppå den sista färden -
den väg, som efter mödans slut
så många kära gått förut.
Ej flärd och prål till dagligt bruk
den enkla byrån hyste,
men snöhvit var den slitna duk,
kring gummans grå hår lyste:
det var den lyx, som, ren och from,
hon sökte i sin fattigdom.
Med bibeln och sin tysta flit
hon än sig lycklig trodde.
En ängel, förd af bönen dit,
med henne sammanbodde:
se'n kändes hyddan ej för trång,
ej höstens mörka qväll för lång.
Du ungersven, som såg med hån
på gummans skrynkor neder:
om dock du varit hennes son,
du lärt dig bättre seder,
ty under sådan moders blick
du nog fått vett, förr'n skägg du fick.
Du unga mö, som gläds ännu
åt smicker utan ända:
en gång var gumman ung som du
och lika skön kanhända,
men mycket har förändrat sig
på femti år. - Hvad rör hon dig?
Du tänker på den nya bal,
der du - en viss skall finna;
hon tänker på de flydda qval,
som hon fått öfvervinna;
du spinner på en ljuf intrig,
hon spinner ull -- hvad rör hon dig?
Du dansar uppå blomster än,
hon nöjs att blomster ansa ---
den dag skall komma, vackra vän,
då du hört upp att dansa,
då du är lycklig om du har
en oförtrampad blomma qvar.
Hon har det. Än vid lifvets gräns
af tröst och hopp hon lifvas,
fastän hon lärt sig, hur det käns
att glömmas, öfvergifvas,
att allting mista för att se'n
på ålderdomen gå allen'.
Men med martyrens tålamod
hvar bitter kalk hon tömmer.
För himlen står hon skön och god,
fast verlden ser och glömmer,
hur himmelskt själens fägring ler
ännu ur skumma ögon ner.
En tröst, ett stöd, en enda son
Gud täcktes henne skänka;
den trösten henne togs ifrång,
fastän hon var en enka.
Att hennes hjerta då ej brast
oss lär, att slikt ej går i hast.
Hon log så tvifvelsamt och godt
åt ungdomens små plågor
och skakade sitt hufvud blott
åt deras vilda frågor:
om, till exempel, ej en mö
af kärleks sjukdom kunde dö?
Hon visste, att hvar kärlekstår
sin egen lisa föder,
och att det unga hjertats sår
ej ifrån djupet blöder --
hon visste, hvad ett hjerta tål,
förrän det når sin pröfnings mål.
Så satt hon i sin enfald vis,
sin ringhet mångbepröfvad,
och gaf åt hvar martyr sitt pris,
sin tröst åt hvar bedröfvad:
hon hade än på gamla dar
båd' tröst och råd och tårar qvar.
Men vill du veta, hvar sitt tjäll
hon uppslog sista gången?
Vill du mig följa dit en qväll,
se'n månen är uppgången,
och höra silfverpopplars sus
omkring den gamlas tysta hus?
Att flytta ifrån härd till härd
hon tröttnar, hvad det lider.
Så reder hon sig hufvudgärd
i eget hem omsider,
och sofver nu i det gemak,
som får hvar vår nytt blomstertag.
Inom den trånga hyddans dörr
ej spinnes mer och väfves:
det hjerta, som dig mötte förr,
du söker der förgäfves:
det rörs ej mer, det klappat ut,
ty hur det var, det brast till slut.
