Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Thorilds bild, hvaremot han åt Leopold egnat en särdeles
omständlig och genomförd behandling. Med den vackraste pietet
synes han här hafva bemödat sig att fylla hvad hans ädle
föregångare af sin lefnads uppgift måste lemna ofullbordadt.
Dessutom var det föreläsarens afsigt, om tid och krafter
dertill förunnats honom, att sjelf af dessa «studier», såsom
han med ädelt manlig blygsamhet benämner dem, utarbeta och
i tryck utgifva en svensk litteraturhistoria, och ett fragment;
funnet i hans efterlemnade papper, hvilket till sitt väsentligaste
innehåll blifvit med inledningen till föreläsningarne
införlifvadt, synes utgöra början till en sådan bearbetning. Men borde
derföre dessa betydande förarbeten lemnas åt glömskan? Det
stora bifall, hvarmed de af en talrik åhörarekrets mottogos, och
den naturliga önskan att, för en större krets af läsare göra i ett
ypperligt urval tillgängligt hvad endast ganska få kunna söka i
sjelfva urkunderna, torde rättfärdiga företaget att offentliggöra dem
äfven i den ofullständiga form, hvari de af författaren blifvit
för det muntliga föredraget kastade på papperet. Det är också
icke stilens och formens, om än aldrig så oöfverträffade
mästerskap, som trycker den yttersta ovanskliga prägeln på allt
hvad han frambragt. Den djupa och lugna klarblick, hvarmed
han genomskådar personer och händelser, som ligga inom hans
synfält, det högsinnade allvar, hvarmed han granskar, den
omutliga sanningskärlek, hvarmed han dömer, skimrar igenom hela
framställningen, äfven der författaren, ofta sluten och ordnjugg,
liksom vill stjäla sin egen person undan läsarens uppmärksamhet.
Ty sådan var den hädangångne, ej blott i den allmänna
sammanlefnaden utan äfven till en viss grad i sitt författarskap.
Ingen älskade mindre än han att utbreda sig och höra sig sjelf
tala, och måhända var det derföre han, i likgiltiga saker, ofta nog
lånade andra författares framställning i stället att begagna sin
egen. Sjelfständig och originell i det stora, var han fri från den
alltför vanliga svagheten att affektera sjelfständighet och
originalitet i det lilla. Och hvad särskildt angår hans behandling
af frihetstidens vitterhet, kan man väl säga, att han, ledd af
den grundtanken, att sistnämnda mer eller mindre illa noterade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
