- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 1. Grunddragen af svenska vitterhetens historia. Del 1. Stjernhjelm - frihetstiden. Akademiska föreläsningar /
25

(1866-1869) [MARC] Author: Bernhard Elis Malmström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uppburen deraf. Om dess medlemmar gäller i allmänhet
att de voro medelmåttor; dock höjde sig, såsom vi
framdeles skola se, en och annan ibland dem ej obetydligt
öfver den hvardagliga imitationens nivå. Hvad som i
synnerhet satte denna vittra skola i missaktning hos
efterverlden var den låghet i sinnet, hvarmed hon förnedrade
den Stjernhjelmska sånggudinnan till en kammarpiga vid
bröllop och andra högtidliga tillfällen, nedsatte poesien till
ett tillfällighetsrimmeri för pengar, och tillät Stjernhjelms
manliga glädtighet urarta till ett smaklöst och föraktligt
buffoneri, hvilket i synnerhet gäller Lucidor och Runius,
men sträcker sin surdeg fram till långt sednare tider.
Karakteristiskt för dessa härmares förhållande till sin
mästare är till exempel deras sätt att uppfatta den af
honom i vår vitterhet införda hexametriska versformen.
Stjernhjelm, hvars hexametrar i allmänhet söka den
antika värdigheten och äro orimmade, hade likväl en och
annan gång den nycken att rimma tvenne hexametrar
emot hvarandra vid ändan, liksom på några ställen rim
förekomma i midten af versen. Hopen af efterbildare
trodde att detta var något synnerligen originellt, fattade
det kanske såsom en omedveten yttring af mästarens stora
snille, eftersom det så sällan hos honom förekom, hvarföre
de trodde sig så mycket flitigare böra begagna det.
Så uppstod denna osmakliga afart af hexametrar, den
rimmade, som fortfor att begagnas ända intill den
Dalinska perioden. Till och med så poetiska sinnen som
Spegel och Dalin läto af samtidens exempel förleda sig
att begagna ett så onaturligt versmått. Sin höjdpunkt
nådde dock denna osmaklighet hos Lucidor och Runius,
som rimmade sina hexametrar hvarhelst rim kunde fås,
så inuti versen som vid ändan, hvaraf uppstod ett det
löjligaste kaos af oupphörliga hoppande och struttande
rimljud, som Atterbom, träffande nog, liknar vid en på
samma punkt outtröttligt fortsvängande slängpolska; också har
en sådan slängpolska af Runius till öfverskrift «Rimdans».

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:54:32 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bemsamlade/1/0036.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free