Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och det i en iipplaga, som icke är tillgänglig för den stora
allmänheten, och han synes mig förtjena att blifva mera
känd och bättre uppskattad än han varit — (Atterbom
mildrar likväl Hammarskölds förkastelsedom öfver hans
skrifter) —* vill jag påkalla en stunds uppmärksamhet för
hans räkning.
Friherre G. Rosenhane var född 1619 och dog
såsom president i Dorpats hofrätt år 1684. Han är i
synnerhet märkvärdig i vår vitterhetshistoria genom det nit
och den ihärdighet, hvarmed han tvingade l7:de seklets
oböjliga språk att foga sig efter sonett-formen. Det är
visserligen icke den italienska sonetten, som Rosenhane
närmast väljer till mönster i afseende på versbildningen:
det är den variation af denna versform, som i 16:de
seklet infördes i den franska vitterheten, och i hvilken
alexandrinen intvingas i sonettens strofbyggnad.
Roseij-hane sjelf i företalet till sina sonetter ställer Ronsard i
bredd med Petrarca: «Med ett slags rim», säger han,
«bestående af 14 rader, som de kallat sonetter, hafver
Petrarca italienskan och Ronsard fransyskan hedrat, båda
efter Friggas, den de kalla Venus, drifvande, ingendera
efter Thors, den de kalla Mars; nu till att låta se
svenskan i rim-skickelighet äro här någre ihopsatta af samma
slags rim, inga af dem öfversatta eller verterade; om det
är ock Friggas drifvande behöfves intet fråga efter». —
Dessa «några» sonetter, som författaren talar om, uppgå
till ett antal af hundra; i sanning ett företag af stort
arbete och tålamod att 100 särskilda gånger
sammansätta fyrdubbla rim på en tid, då rimkonsten var långt
ifrån uppdrifven till sådan höjd som i våra dagar. I
afseende på hvad författaren låter så hemlighetsfullt
framskymta om «Friggas drifvande», så tro vi oss med temlig
säkerhet kunna frikänna kärleksgudinnan från all
delaktighet i Rosenhanes så väl som hans närmaste mästares
Ronsards sonetter, liksom vi högligen betvifla hennes
lefvande allestädesnärvarelse i Sjelfva Petrarcas. Sonett-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
