Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till den obevekliga.
Min vackra, hvi befaller dn mig sjunga,
När dock din hårdhet bundit har min tunga?
Hur kunde sorg och sjunga sämja sig?
När tungan sjunga vill, vill hjertat gråta,
Vill du fördenskull tungan väl skall låta,
Så fägna mig.
Så fägna den, din hårdhet har bedröfvat,
Den hårdhet din bedröfvat har och röfvat
Ej lyckan blott, men ock allt öfrigt hopp.
Allt hopp är intet hopp, när mig ej städjes
Att ega det, hvarvid jag endast glädjes,
Dig vakta opp.
Dig vakta opp och ej ogunstig finna
Är allt hvad jag i verlden önskar vinna,
När jag det har, far hopp och lyckan väl;
När jag det har, har jag ett kungarike,
I min förnöjlighet ej någon like,
Är trefallt säll.
Men arma jag mig slott i vädret bygger
Och märker ej hvad ödet för mig brygger;
Jag, som nyss kung och utan like var,
Är strax en träl, en så förbarmlig fånge,
Att jag uti min uselhet ej månge
Min’ likar har.
Dock hör ett ord, du mer än hårda sköna,
Vill du med hat en så stor trohet löna,
Så vet, du snart ditt välde miste går:
Din hårdhet måste mot din vilja vända
Igen, när denna olyckskropp sin ända
I grafven får.
Bröllopsvisa.
Fast svärd och spjut till plogbill smides,
Och spindeln väfver skölden full,
Fast sämja mellan grannar lides
Och allt fiendtligt ligger kull,
Fast all ting eger ljuflig frid,
Dock stillas ej lill* Astrilds strid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
