Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOLMODIN: SKALDEPROF.
117
På fager ungdoms prål, på rosenkinders krita,
När döden öder allt och hafver ej försyn
För hvarken liflig blod ell’ för den skära hyn?
Han hugger blindt åstad, och ej mer ömko drager
Med den, som färsk och röd, än den, som blek och mager;
Sjelf döden tyckes ock i fägring vara kär,
Och rycker snarast bort hvad ungt och vackert är.
För giftvuxna flickor.
Nu detta minnas skall hvar ärlig mö och fänta,
När hon är vuxen upp och friare kan vänta:
På andra gåfvor hon då göre ingen stat,
Men dygden var bör den rätta lockemat.
Ej lite någon på sin hy och röda kinder,
Ej på sin faders pung, ehuru stor och stinder;
Det är ett flyktigt gods, der detta sättes främst,
Der älskas endast det, och flickan sjelf är sämst.
En jungfru något bör på tiden för sig tänka,
Och ej för hastigt bort sitt ja och hjerta skänka.
Det kan väl blifva surt, hvad nu är sockersött,
När magert blir och blekt hvad nu är fullt och rödt.
Men se hur fläkot är den gift-yr-galna flickan:
Hon bröstar halsen upp och vädrar blotta brickan;
# Hon putsar sig rätt grann och gör med munnen vipp,
Hon mäter sina steg med nätta tripp, trapp, tripp.
I fönstret mönstrar hon; i lag är hon så nätter,
Att hon, då manfolk se, sig aldrig äter mätter.
Fast kanske på sin kropp hon all sin ränta bär,
Dock måste tros att hon ej minsta hönset är.
Hvad annat är, som gör en sådan hurtig docka,
An att hon friare vill gerna till sig locka?
Thy bör hon, hvar hon går, ha sådan utanskrift:
Se denna jungfru vill nu ändtligt blifva gift.
Det arma stackars fjoll, som ej på annat tänker
Än friarns söta ord och granna marknadsskänker!
Hon menar smek och lek allt stadigt vara skall
Och vet ej ordet af förr’n smekemån är all.
När mannen finner der ej mer än tunn förgyllning,
Der han af bara guld förmodat få sin fyllning,
Då torkar kärleks brunn, som flödde förr så fall,
Och flickan koppar blir, som förr var bästa gull.
Låt vara, jungfrun ock kan verkligt vara riker,
Låt henne vara skön och Cyperns drottning liker,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
