Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Thy svär jag nu också, Minerva, vid din drift,
Att framgent aldrig mer halftorra lagrar plocka,
Men heldre mig för den med nedrigt sinne bocka,
Som tror hvar boklig konst för med sig doldt förgift,
Den af all vetenskap intresse-räkning lärt,
Och slugt sin granne först, sen kronan att bedraga:
Då får hans frustumö jag väl till hustru taga,
Ty sådant brukadt gods för allting hålles värdt,
Då kan på intet sätt min lycka oviss blifva,
Din gunst kan blotta ord, men hennes heder gifva.
Mest beryktad blef likväl Triewalds «Satir mot våra
dumma poeter». Den är också utmärkt af en ovanlig
verve, af en ledighet och raskhet i versens gång, som
på den tiden var sällsynt, och som stundom öfvergår
till en häftighet, hvilken andas förtrytelse och påminner
om det gamla «facit indignatio versu»:
Satir mot våra dumma poeter.
När en skald begynner yra,
Rasarn mer än andra fyra,
Som stängs in i dårehus;
Ty när han har fått ett rus
Ur den pussen, som de skälla
Aganippe, Pindi källa,
Ser han allt med mikroskop,
Liknar väl ett ölestop
Vid ett styckfat fullt till laggen,
Af den gudadryck och daggen,
Nektar och Ambrosia,
Som de aldrig smakat ha;
Morgonrodnans facklor sköna
Låta döda verlden röna,
Att nu Phoebus innan kort
Nattens täcke röfvar bort,
Sen i våta Thetis sköte
Han har haft sitt läger blöta,
Der hans hästar hafva gått
Och ha druckit rågadt mått.
Mången tord’ sin hjerna bryda,
Hvad de orden ska betyda,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
