Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ty allt hvad som helst har lif, har lefnad och änga,
Som både makliga smyger, kryper och sväfvar och flyger,
Gifvet är allt i min väldiga makt af den högste regenten,
Allt sedan denna här hvälfda boningen låg nti vagga.
Menniskan ock, som är Guds lifliga afsatte belät,
Måst’ ock vid mitt bud framte sig lydig och hörsam;
Det har hon för sin ymniga rots fast faslige odåd,
Som hon begick, af hin onde så snöpliga lockad och eggad.
Si, med dylika väld’ är jag än fullkomliga väpnad,
Skjuter och sargar och dämpar i mark allt fort utan uppskof,
Förande mång’ stor jemmer i hjerta t och ängslan i bröstet,
Allt oaktandes böner och bedslan samt djupesta knäbtfgt,
Jemte de rinnande, strömmande tårar och puffande puster,
Utan far fort som en brusande fors, som en ilande hvirfvel,
Intet vårdandes om ädel ätt och ypperste härkomst:
Rycker så snart bort den, som är födder af kongliga blode,
Som den födes af solkugan art, af grofva föräldrar;
Rycker så snart bort den, som är af dygdiga snille,
Som den, som är i seder en tölp, en ohyflader holker;
Låter ock gå i ro mång’ halsstarrig’ olydige själar,
De motsträfviga kynnen, ohörsamhetsalster och afqväm,
Som i laster och missdåd’allt fort genvördliga lefva;
Röfvar ock hastelig bort spakfärdiga, sedig’ och fromma,
Som en glupande ulf de menlöse däggande lamben.
Ej heller vårdar jag om stora kostbara präktiga håfvor,
Heller utvärtes prakt, stor ståt och prunkande drägter,
Ej heller om valskapader kropp uti blomstrande åren,
Jemte ock mjölkblod-färgader hy med blysande kinder,
Som går öfver i fägring de lysande rosor och liljor.
Rätt så snart vifvar af den frodiga, qvicka och fagra,
Som den, som är med tusende jrynkor och skrynkor å änne,
Som trögt, lutande, drager sig fram å stödjande kryckor.
Det är min vanliga sed och allstäds brukliga öfning;
Handlar ock häruti, rätt som det mig faller i sinnet.
Jag, jag krossar i kras allt hvad här älskas och äras;
Allt jag söfver i sömn, som här all qvickast kan finnas,
Allt jag dvalmar i dvalm, som här all kärast månd’ hållas,
Allt jag qväfver i qvaf, som här Önskligt och ljufligt månd’ vara,
Allt jag klutar omkull, soiå här så präktigt och skönt är,
Allt jag molmar i mull, som här så fagert och käckt är,
Allt jag trampar i träck, som här fast blänker och prålar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
