Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
urval af Freses dikter hafva fästat samtidens
uppmärksamhet på denna högtbegåfvade, dittills nästan förgätne
skald. Atterbom har åt Jakob Frese egnat en så
utförlig och ämnet så fullkomligt uttömmande behandling,
att jag ej finner något att tillägga, särdeles som
omfånget af Freses poetiska snille icke var synnerligen
stort, ehuru det inom sin bestämda krets är högligen
älskvärdt och rörande, och antalet af hans utgifna
poetiska skrifter är jemförelsevis temligen obetydligt. Jag
inskränker mig derföre till att, för sammanhangets och
öfversigtens skull, till en del med Atterboms egna ord
återgifva det väsentligaste af hans omdöme om denna
älskliga sångarnatur. Frese var en ibland dessa tidigt
utbildade konstnärssinnen — de äro thy värr icke
sällsynta —, som under fortsatta kroppsliga lidanden
bråd-mogna till en viss storhet inom ett trångt begränsadt
omfång, för hvilka verlden är ett sjukrum, tålamod och
försakelse de högsta dygder och hoppet om ett lif af
helsa efter detta är den enda trösten. Det är naturligt
att man hos dessa förgäfves söker den storartade
objektiva verldsåsigt, den glada och modiga samvarelse med
menskligheten och det lefvande intresse för dess
ange-lägenheter i denna verlden, som utmärka det med friska
krafter fritt verkande snillet; men hvad som hos dessa
konstens martyrer är fängslande och tjusande, är åsynen
af den subjektiva tillvarelsens idealiska renhet, fromhet,
undergifvenhet och förtröstan, och af den fantasiens
spänstighet, som, under bördan af de bittraste jordiska
qval inom sig sjelf skapar sig himlar af outtömlig tröst
och förhoppning. «Genom Freses alla andliga och
verlds-liga dikter», sägér Atterbom, «går en gemensam
stämning af mild klagan, from försakelse, längtan från
jorden, och likväl ett sinne, som älskade henne med en
Höltys oskuldsfulla vemod och elegiska vårkärlek. I
sina brud- och grafskrifter skattar han visserligen mer
än i de öfriga till sin tids smak: men det är dock i dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
