Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
olika tidehvarf och hos olika folkslag. Sedan
fortsätter hon:
Säg, ädla kön, livad är, som detta öde våller?
Du är ju sjelf en del, som verlden sammanhåller,
Du föds med vett och drift, med känslor och begär,
Och qvinna, liksom man, fullkomlig menska är.
Skall den dig älskar högst dig menskorätt förmena?
Skall mannen få sin hälft, sitt väsend’ sjelf förklena?
Skall menskan, mörk och svag, åt menskligheten le,
Den blinde af en blind med högmod göra spe?
Med qvinnokönets rätt man så enväldigt handlat,
Att man det än till Gud och än till mask förvandlat,
Dock alltid sammanstämt i ett så hårdt beslut,
Att stänga det från ljus och höga sysslor ut.
Jag vet, man härtill skäl vill från naturen draga,
Att blodet flygtigt är, och själens verktyg svaga,
Dess byggnad ej så stark som hos det andra kön:
Men grundom vårt bevis på klara sanningsrön.
Har något dödligt vett med visshet kunnat märka,
Hvar tanken rinner upp, hur själens krafter verka?
Den eld, den fina saft, som uti nerver går,
Ej än begripen är, än mindre hvar han rår.
Kan någon mäta rätt, hur han ock forska ville,
Af hjernans täta hvarf förmågan af ett snille?
Månn’ lustar och begär och böjelsernas lopp
Af blodets farg och tyngd och omgång täckes opp?
Så länge det ej skett, är det i dvala drömma,
Att efter kropp och blod förståndets styrka dömma,
Om man ej säga vill, det dock ej mången tror,
Att snillet allrahelst i stora lemmar bor;
Det är den fördels lott det andra könet vunnit.
Dock har man vederspel af denna satsen funnit,
Förfar enhet gör ett med gamla Grekens rop,
Att starkhet med förstånd ej alltid trifs ihop.
Af gamla tiderön och Göthska talesätten •
Man ser, en liten dvärg har alltid dårat jätten,
En apa i begrepp för björnen priset får,
Och biet i snillebragd en hvalfislr öfvergår.
Naturen är sig lik; man kan då säkert yrka,
Att snillets fina eld ej följer kroppens styrka,
Men just i kroppens kraft, i näfrätt och i våld,
Tor mannens öfvermakt från början ligga dold.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
