Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fru N. förlorade år 1757 sin trogne och tillgifne
vän Klingenberg. Vid hans graf utbrast hon i följande
Klagan öfver Kritons död.
Så är det enda från mig taget,
Som jag af jordiskt allt begärt 1
Mitt lif jag som en börda dragit
Och tusen plågor hjertat tärt;
En vän var lemnad till mitt stöd,
Min hjelp, min tröst i all slags nöd,
Som mig förmildrat verldens plågor.
Nu är mitt ankar brutet af,
Nu slås mitt skepp af tusen vågor,
Och mäktar dock ej gå i qvaf.
Du känsla, som min plåga våller,
Ack, domna bort, du mer ej tål:
Bu kraft, som lifvet sammanhåller,
Ett olyckslif, ett sorgers mål,
Försvinn och stadna i ditt lopp
Och låt en sansning höra opp,
Hvars ömhet ingen kan uttala.
Bu känsla och du tankefart,
Skall ej en söt, en evig dvala
Försätta dig i lugnet snart?
Tidigare samma år hade hon skrifvit följande
skaldestycke, förmodligen vid förlusten af en annan vän:
Mitt öde.
Uti min första ungdoms vår,
När hjertats eld i låga brinner,
Ett föremål min kärlek finner,
Ber all sin kraft han yttra får:
En make, fager, öm och kär,
Hvajrs hela väsend’ kärlek är,
Till nöjets högsta höjd mig leder.
Jag smakar kärleks ljufsfa lott,
Och liksom jag den ega fått,
Slår döden all min sällhet neder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
