Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mitt öga villas i en öcken,
Der hösten jordens yta dränkt
Och mellan storm och djupa töcken
Naturen i sin dvala sänkt.
An nalkas mera mörka tider:
Den snö, som nordens anda sprider,
Har afskilt verlden från min syn.
Att mig mot vinterns anfall skydda,
Ar jag begrafven i min hydda
Inunder fall af frusna skyn.
Men nordan sina vingar sänker:
Min nakna to rf va vinter klädd
I dagens ljus försilfrad blänker
Och yfves af sin hvita bädd.
Vid strålars glinder på dess yta,
Jag drifvan ser i tårar flyta
Och nya floder hota mig.
En lycklig frost dem sammantvingar,
Den klara is på fälten bringar
Der jord och himmel spegla sig.
Ej mer de grymma böljor rasa,
Den vilda styrkan fängslad är.
Du haf, de lätta seglens fasa,
De tyngsta bördor tåligt bär.
Förgäfves du mot kölden stretar
Och dina hätska vågor retar,
De stelna midt i deras lopp.
Du tyst och spak i bojan hvilar,
Och Sjelfva nordans skarpa ilar
Ej väcka dig ur dvalan opp.
Dig redan djerfva fålen trampar,
Som på din rygg sig skyndar fram;
Han ilsken först mot marken stampar,
Då luften fylls af fruset damm.
Men snart han ner åt isen hastar:
Hur lätt han blanka föttren kastar!
Hur stolt han prydda betslet rör!
En hastig takt af bjellror klingar,
Som bergens frusna genljud tvingar
Och våta Näcken häpen gör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
