Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det stränga ödet rön af Atis’ klagoröst.
Re’n stjäl sig andan fram nti Camillas bröst;
Till hennes bleka kind en skymt af rodnad hinner,
Och blodets purpurfors dess stängda vägar finner.
Dess bröst, dess sköna bröst, som Atis’ läppar tryckt,
Der nn hans sista suck förvirras i sin flykt,
Nn börjar hafva sig och Atis’ läppar bränner. >
När hjertat älskar rätt, det in i döden känner;
Ty Atis’ sorgsna själ, som redan flyktig var,
Straxt stannar i sin fart och andan åter drar.
Men lifvets strålar ren på begges ögon stöta;
På en gång öppnas de och straxt hvarannan möta.
Det är den största skänk, som himlen oss kan ge,
Att få med dagens ljus det som man älskar se.
Bestörtning, glädjeskri och suckar dem förvillan
Man endast hör de ord: «min Atis!» «min Camilla!»
De tro ej hvad de se, de frukta skiljas åt,
Och liksom smälta bort i nöjen och i gråt.
Om deras späda lif de sina armar linda,
Att, om de dö på nytt, sig in i döden binda.
Slutligen uppträder Diana sjelf och beseglar deras
förbindelse:
Camilla, säger hon, jag all din oskuld ser,
Och himlen är tillfreds, han dig åt Atis ger.
Din låga är så ren, att hon naturen hedrar;
Att älska är en drift, som hjertat ej förnedrar;
Jag känner ingen dygd som onaturlig är.
Men som min stränga lag ett evigt tvång begär,
Så lemnar jag dig fri der Astrilds rökverk brinner.
Så snart hon detta sagt, hon uti skyn försvinner.
Straxt denna lund förbyts, ett präktigt fält man ser;
De tjocka granars hvalf i jorden sjunka ner,
Det mörka berget syns uti en rök försvinna,
Och kärleksgudens thron nti dess rum upprinna.
Midt i en myrtenskog han redan upphöjd är,
Och blomstrens anda dit den glada Guden bär.
Han far ur Atis sköt i famnen på Camilla:
Sen himlen, ropar han, er låga velat gilla,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
