Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När vår och ungdom sig förena
Att föda lågan i min själ?
Jag bör så milda gudar vörda.
Mitt lugn begynte bli en börda,
En åtrå borde väcka mig.
Ej lyckans omsorg kunde röra
Och i sitt ok ett hjerta föra,
Som kärlek förbehållit sig.
Jag gick den ljufva luft att andas,
Som lifvar varelsernas här,
Och kände med mitt väsen blandas
En ömhet, som dess verkan är.
En hemlig låga mig förnöjde:
Jag tårar utan orsak röjde,
I alla ådror vällust flöt.
Jag var förlägen att få njuta,
Ett’öfverflöd af hjerta gjuta,
Och redan kär, fast ämne tröt.
Det sälla tillstånd tycktes båda
Att kärlek var mitt hjerta när;
Då nöjen öfver själen råda,
För honom fältet öppet är.
Att sig med oskuldsmanteln hölja
Han dig, min Cloe, ville följa.
Jag tnodde Sjelfva våren se:
Jag såg dess eld ur ögat stråla,
Dess rosor dina kinder måla
Och på din mun dess glädje le.
Hvi vill du vårens fägring läna,
Om dig din seger icke rör?
Och hvartill skall min ömhet tjena,
Om han din sällhet icke gör?
Sök ej den frusna åldern härma.
Ackl böra dig ej lågor värma,
Då du dem redan tända vet?
Du lyder under vårens rike:
Hvar like suckar för sin like
Och visar dig din skyldighet.
Ännu har ej den makt jag prisar
På fälten tecknat sina spår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
