Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin bästa vän. — Om E. K. H. rätteligen och obnnden vill råda, sä sköte
E. K. H. rikets lagar och frihet. — E. K. H. lare engelska språket och
spöxje af engelska skrifter, huru öppenhjertadt en stor konungs undersåtare
tala. Af fransyska handlingar har E. K. H. redan sport, med hvad
ädelmod en envåldskonung tillstäder sina undersåtare att o förskräckt och
öppenhjertadt strida för lagames bestånd och emot dem, som illistigtvis vilja
smyga sig emellan konung och lag. — E. K. H. vare arbetsam; ty rikets
välfärd är öfverhetens arbete och heder. — E. K. H. tage allt hvad som
händer såsom händt genom den högstes styrande försyn och bote ej ett
förment ondt med hälften värre. — E. K. H. misstage sig aldrig på Guds
långmodighet och säge ej med de fräcke bespottare: »Herren ser det icke!»
En vis hedning har redan för inemot aderton hundrade år sedan funnit, att
hvad de ogudaktige genom tidens utdrägt synas vinna, ersättes drygt
genom straffets skärpa. — E. K. H. utrote genom eget efterdöme och sträng
räfst alla kranka och osunda tänkesätt hos sitt folk, ty dygdiga undersåtare
göra en lycklig konung, hvaremot tungt är att lefva bland dem som inga
seder ega. — När Eder, min nådige herre! väl går, så misstro lyckan,
gifven Gudi äran och bedjen honom att J ej måtten förhäfva Eder i Edert
hjerta, på det att en oförsedd olycka ej sedan måtte blifva E. K. H. desto
drygare. — När något vidrigt händer, så rope E. K. H. till Gud om
fri-modighet och nyttje till upprättelse de lofliga medel, hvilka han åt förnuft
och eftertanka unnat. Med ett ord, min prins, eder hand ligge städse i
Guds hand: så kan E. K. H. trotsa lyckan att förblinda och olyckan att
falla; ty ett brinnande allseende öga röjer eder väg och är ett ljus för edra
fotter. — Min aflösningstimma är på slaget: detta blifver således det sista
brefvet jag den nåden njuter att E. K. H. såsom dess guvernör tillskrifva,
men förbehåller mig i underdånighet att intill dödagar få fylla papper med
minningsmärken af min nit och åtanka. I konsters sköte har jag ofta
funnit hvila och svftlka. De skola hädanefter blifva mina menlösa ämnen.
Min förbindelse emot dem äskar, att jag måtte förskaffa dem hedern af
E. K. H:s nådiga hägn. — Uti den verldenes vrå, uti hvilken jag mig för
min öfriga lifstid inbäddar, blifver ett godt och okränkt samvete mitt ljus,
min helsa och min tröst. Det 101a jag hinnt under mången afbruten stund
lära, blir min vederqvickande vägkost, medan jag ännu med
förgängligheten umgås; och sannar jag, mig ej till ringa hugnad, hvad Cicero sagt:
«Nihil est otiosa senectute jucundius, si habeat aliquod tamquam
paullu-lum stud i i atque doctrinse». Med hvad begärlighet skulle icke all ungdom
fika efter undervisning, om i förtid smakas kunde den frukt lärdom bär,
när man till ålderdomen hunnit! — Jag skiljes från vården vid E. K. H:s
sida. Min ålders kulna vinter drifver mig småningom in uti jorden. Låt,
nådige herre, eder blida och uppfriskande åsyn under tiden vara mig en
glad vårdag och i det längsta hålla mig vid lif och froda. — Edra dagar
blifve många, ty Herren hafver gifvit eder åt Svea jord i sin nåd. — Hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
