Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att tränga sig fram, dygd att taga faste. Men med en luttrad själ kan
man, lik grefve Tessin, sätta sig öfver alla händelser i verlden, emottaga
goda med saktmodighet, svåra med st&ndaktighet. Saknar han sin
gref-vinna, ser han sin kärlek, sin fägnad, sin hugsvalelse, ligga med henne p&
bår: spörjen J hans blödighet och hans tårar följa henne till grafven; så
märken J dock icke, att han segnar neder under bördan; Han föreställer
sig att hon för en kort stund gått förut; ty han väntar med sinneslugn en
snar förvandling för sig, och när den nalkas, anser han med än skarpare
ögon denna verldens herrlighet for en dunst, en rök, ett glitter utan väsen
och bestånd: döden åter, med förtröstan och förhoppning beledsagad för en
väg en öppning, till den rätta lycksaligheten man bör eftersträfva, som
detta lifvet svagt känner, och ett annat lif först får smaka. Med få ord,
mina herrar, hans sista lefhadsår och hans död kunna liknas vid det
vattnet, som, med sakta framfart, fuktar landet, friskar upp dess fägring,
gläder dess inbyggare, nalkas ändtligen sitt utlopp, flyter i hafvet och
försvinner.»
Minnesteckningen öfver riksrådet, grefve Ekeblad,
den sista af von Höpkens hand, uppläst inför
Vitterhetsakademien 1777, täflar med Tessins äreminne i
vältalighet. De skärskådande blickar, som den gamle
statsmannen här kastar tillbaka på den föregående frihetstiden,
äro fulla af eld och djup. Han sjelf betraktade sig
såsom ett politiskt offer för partihvälfhingarne, och han
var det väl ock i sjelfva verket, då han år 1760 måste
— för att undgå afsättning — taga afsked från
riksråds-och kanslipresidents-embetena. Anledningen var
förbittringen öfver det olyckliga pomerska kriget, som Höpken
i Sjelfva verket i början afstyrkt, men hvartill han
slut-ligen af sina kolleger lät beveka sig att gifva sitt bifall.
Hans bittraste motståndare på denna stormiga riksdag
var den gamle intrigören Pechlin. Hans efterträdare på
kanslipresidentstolen blef likväl just grefve Ekeblad,
en man af hans eget parti, och den man, åt hvilken
han genom ifrågavarande minnesteckning upprest en
varaktig minnesstod.
Sedan von Höpken tecknat Ekeblads tidigare
uppfostran, fortfar han:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
