Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utan att kunna hägna den förra och med eftertryck späka den senare. Han
regerar med ängslan och påkläder sig sin konungaskrud med suckan. Han
arbetar att uppeh&lla den dyra tyngd, som ligger på hans skuldror, men
blifver dock till slutet tryckt till jorden. Han måste se landsens välfärd
falla, och är sjelf den förste, som förkrossas af dess fall. Och de rättsinta
borgare, som varit villige att framräcka sina skuldror till att understödja
den lutande bördan, gå Sjelfva derifrån med blodiga nackar» *).
Det är möjligt, att det var åsynen af
fäderneslandets egen frihet och en ängslig aning om den
utveckling, hvilken denna frihet en gång måste tillegna sig,
som gaf den fromma Mörk anledning till sådana
betraktelser. De innehålla, som man sett, ganska sunda
tankar, klädda i ett poetiskt, bildrikt, men vidtsväfvande
språk. Mörk älskar den Homeriska utförligheten i
bilder och liknelser, men begagnar dem nog ofta och
äfven der en raskare teckning af handlingens fortgång
varit önsklig.
Såsom jag redan antydt, förtjenar Mörks senare
roman Thecla större uppmärksamhet både i afseende på
anläggning och utförande. Planen har strängare
sammanhang, och stilen är mera sammanträngd och mindre
svassande. Den afsigtliga tendensen qvarstår likväl
äfven här, och är till och med kanske ännu starkareuttalad.
«Jag lofvar dig ej här,» säger författaren i sitt företal, «någon sådan
målning, som fängslar kitsliga ögon, eller en saga som smickrar köttsliga
sinnen. Nej. Min afsigt är fastmera, att slå ned de orena lustar, och tända
upp en glöd, genom hvilken hjertat må lyftas från jorden till himmelen,
och från fåfängligheten till det som varaktigt är. Till ett sådant ämne har
jag velat offra mina lediga stunder, som dock icke äro så många, och då
mina trötta sinnen sökt en hvila uti pennan, mitt nöjdaste tidsfördrif, har
jag bort skära den till något, som kunde tjena dig och mig till
uppbyg-gelse. För de själar, som äro vunna eller ock stå till att vinnas af nåden,
tör här finnas någon fågnad, men för de öfriga intet annat än ånger och
blygd. Och om du, min läsare, ej åstundar annat än att roa ditt köttsliga
sinne med några nyheter, må du hellre, till undvikande af allå
förtretligheter, vara långt härifrån; ty du finner här intet sällskap, som dig kan anstå» **).
*) Adalrik och Göthildas Äfventyr, I: 259 ff. Stockholm 1742, 43.
**) Thecla, I: fc
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
