Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det verket med våld och kunglig myndighet, utan med saktmod, skäl och
öfvertygelse: han angrep ej alla villfarelser på en gång, utan han sökte
afskaffa de större småningom och tålte de mindre till en tid: han syntes ej
lasta påfven, icke berömma Luther, när han så oförmärkt rättade den
förres villfarelser genom den senares lärdomar: och när han drog den Heliga
Skrift fram ur sitt mörker för hela menighetens ögon, lemnade han dock
på ett försigtigt sätt tills vidare förnuftet i sin förra vanfrejd. — Genom
ett sådant uppförande söfde han de andliga utan att väcka menigheten. Då
de förre, nedsänkta i mörker och okunnighet, ej hörde nämnas Luther, trodde
de ej heller frågan vara om hans lära, och gjorde inom säkerhet och
vällust ett svagt motstånd: de senare, eller gemene man, så länge de sågo sig
i besittning af sina fåfänga ceremonier, sin latinska messa, sina kristnade
klockor, sina undergörande Mariebilder, sina heliga offerkällor, stannade de
i anseende till högre lärdomar inom en tvungen lydnad och ett vanmäktigt
knorr. — Att sätta dem ur sina fördelar, som hade mesta orsak och
största makt att arbeta emot religionsändringen, nemligen Roms betjenter,
visade Gustaf icke mindre klokhet och försigtighet. Han angrep ej de så
kallade andliga, utan att förut vara förvissad om medhåll af de verldsliga:
i det han ville stäcka väldet på Roms betjenter, ledde han adeln i sina
af-sigter genom oväntade förmåner: i romerska religionens fall visade han dem
en lätt åtkomst till många och stora gods, som varit deras och deras
förfäder tillhöriga: då han ville minska de förres öfverflödiga inkomgter,
försvagade han n^enighetens andliga nit genom den lindring i besvär och
pålagor, som allmogen deraf skulle tillflyta. — I alla enskilda omständigheter
framlyste samma grundsatser, samma klokhet i rådslagen, samma styrka i
verkställigheten: när en biskop gjorde sig onyttig, smickrade konungen hans
kapitel och straffade honom sedan med mindre motstånd: dådominikanerna,
som hade nordiska inqvisitionen, tycktes vakna, var konungen färdig att
vinna deras lärde prior, Mårten Skytte, och bröderna somnade på nytt i
förtroende till sin väktare. — Gustaf var tillika (på samma gång) sitt folks
konung och lärare. I fullkomligaste förtröstan på Guds försyn, brukade
han dock all mensklig försigtighet. Medan predikanterne lärde menigheten,
var Gustaf deras lärare, och hans lärdomar vittna om hans goda uppsåt
och upplysta vett. Det kom honom ej straxt an på några fåfänga och
vidskepliga plägseder, en mer eller mindre; men han gick på hufvudsaken,
menighetens upplysning och goda lärare. Han ville att öfvertygelsen om
fåfängan skulle föregå missbrukens afskaffande, och han befallte att
afgude-riet skulle först försvagas i menighetens sinnen och sedan afskaffas i
kyrkorna. — I synnerhet ville han ej falla ifrån en ytterlighet till en annan,
som annars i reformationer är så vanligt: han medgaf att helgonens åkallan
vore onödig och afgudisk, men derföre borde man ej lasta och smäda dem;
om goda verk och gerningar ej voro nödvändiga såsom medel till
salighe-Malmström. /. ^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
