Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ning enligt tideböckerna af «grunderna till särskilda
menniskor och folkslags tänkesätt och seder». Detta tal,
ehuru i ändamål att föredragas inför en drottning af
Lovisa Ulrikas kända tänkesätt, affattadt i vägda och
sockrade ordalag, innehåller dock åtskilliga allvarsamma
och tänkvärda kulturhistoriska sanningar.
«Huru mycket», heter det på ett ställe, «vitterhetens lyckliga tillstånd
beror af ett folks näringsröretee och välmåga, är en allmän iörfarenhet,
grundad i sakens natur. Ett folk, hvars egen flit icke gifver tillgång för
de oundgängliga behof och således än mindre för beqvämlighet och nöjen,
upplyfter icke sin tankeförmåga till vetenskapernas krets. Ett sådant
nä-ringarnes tillstånd, som, då det ökar behofven, tillika gifver nya medel för
dessa behof genom en lika förökad idoghet och flit, måste ofelbart skärpa
tankekraften och göra vetenskaper nödvändiga. Det följer dock icke
genast. att vitterheten alltid skulle vara mest odlad hos de rikare folkslag,
om folkets lynne icke gynnar den och om den saknar uppmuntran. —
Emellertid, om all vitterlek, om den uppmuntras, trifves bäst hos ett hyfsadt
folk, finner den uti allmän välmåga sådan jord, hvari den helst växer. Den
har’ ock derföre fått uppbära så många ohemula förebråelser, likasom
vitterhet och dess följeslagare, de fria konster, skulle förderfva sederna samt
göra ett folk svagt och vekligt. Grekernas förderfvade seder, vitterhetens
höjd hos de romare just vid den tiden, #då Liviu9 säger att de hvarken
kunde fördraga sina fel eller deras botemedel, och snart alla de lyten, som
åtfölja penningbegär eller veklighet, har man oändligen ofta upprepat, för
att hvälfva skulden till allt detta på de vackra vetenskaperna. Man kan
förlåta göternes okunnighet i Italien vid början af det sjette århundradet,
när de hindrade den store Theoderiks dotter, den värdiga Amala-Sunta,
att uppföda sin son till bokvett, under förebärande att det icke kunde
förenas med dygden. Herr J. J. Rousseaus sällsynta snille har vändt
uppmärksamheten ifrån felen i hans slutsatser, då han yrkat vitterhetens
skadlighet med en tankrik prydlighet i skrifarten, som bäst vederlägger hans
sats; men man har svårt att ursäkta flera andra, som med mindre snille
velat göra sig käuda med upprepande af Rousseaus slutsatser, och således,
då de, under bemödande att förringa vitterhetens värde, ändock försökt att
hedra sig med vitterhet, bestridt uppriktigheten af sin yrkade tanke. —
Om särskilda olägenheter åtfölja alla förmåner, om hyfsade tidehvarf också
ega sina fel, om vetenskaper och vitterhet icke alltid rätteligen användas,
och, rätt nyttjade, icke heller förmå omskapa hela menniskoslägtets
svagheter, om ändtligen styrelsens och sedernas fel i vissa tider förminskat
nyttan af den bästa upplysning, så bevisar allt detta icke annat än att ingen
sällhet här i förgängligheten är fullkomlig. Då alla tiders förfarenhet är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
