Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stell blifvit af någon märkvärdighet i vår litteratur. Som han sjelf
uteslutande hade bildat sig efter franska monster, var det hans ifrigaste
bemödande att för allmänheten göra dessa sina förebilder bekanta och aktade.
Äfven hans kritik, fäa&nde sig vid uttryck och ordvändningar, är helt och
hållet fransysk, och grundsatserna för denna kritik uttalar han i ett litet
stycke, kalladt Tankar öfver Smak i Vitterhet och Konster. De böljas med
den anmärkningen att, om ett vitterhetsstycke icke rörer hjertat, ligger
bristen antingen i tankarne eller uttrycken. «För att tänka lyckligt, fordras
en liflig inbillningskraft och ett sundt omdöme.» Dessa båda egenskaper
måste förenas, ty blott «på det sättet kunna menniskor upplysas och
förbättras», hvilket är det högsta ändamålet med all vitterhet. »Lämpliga
uttryck gifva åt en tanke dubbel styrka.» För att få dessa måste man gifva
akt på skillnaden mellan de ord, som kunna nyttjas i en högre stil, och
dem, som endast passa i allmänt tal. Att iakttaga «denna skillnad
utmärker ett öfvadt och stadgadt snille» och deruti består den egentliga konsten.
Låga ord äro 1) de, som äro för mycket allmänna; 2) som innebära
något lågt och föraktligt; 3) som fått af bruket en annan bemärkelse än
de verkligen innebära; 4) som äro illa ljudande och 5) tvetydiga. Derföre
utdömas ur den högre stilen orden «vara sömnig, sjuk, äta, springa, hoppa,
klifva, narra, skrika, tjuta, gnaga, kämpe, kamp, slump, mysa» med flera
dylika. Och detta derföre att det sker så i fransyskan, hvars vitterhet
förklaras för det högsta mönstret för alla andra nationers, till den grad,
att utom de franska ingen författare mer än Pope anses hafva haft smak.
— Också är poesien enligt Risteils definition:
––en konst att röra och förnöja,
Och efter örats lag en lycklig tanke böja;
Att styra snillets flygt med varsamhet och smak
Och välja lämpligt språk för hvarje särskild sak» *).
J. W. Liljestråle.
En verkligen långt högre uppfattning af poesiens
väsen röjer sig hos den under det gustavianska
tide-hvarfvet så bittert förlöjligade Joachim Wilhelm
Liljestråle > hvars poetiska verksamhet vi förut egnat vår
uppmärksamhet. Den röjer sig icke allenast i den theori,
som han i formen af företal eller inledning förutsänder
sitt «Fideikommiss till Min Son Ingemund», utan äfven i
*) Hammarsköld, 307, f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
