- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 3. Grunddragen af svenska vitterhetens historia. Del 3. Leopold, Rosenstein, Adlerbeth och Ehrensvärd. Akademiska föreläsningar /
45

(1866-1869) [MARC] Author: Bernhard Elis Malmström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

LEOPOLDS FÖRBÖN FÖR DE SAMMANSVURNE.

45

må vara någon eller ingen, men kanhända var
skaldekonsten sällan använd i bättre afsigt eller mer på sitt
rätta ställe. Poesien, vanligen ansedd som en vacker
konst, utan redbar verkning, åtminstone utan inflytande
på verldens borgerliga händelser, kunde likväl hoppas
att här hafva ett. Man finner med lätthet att allt i
detta skaldebref utgör blott en omväg till det slutliga
ändamålet, och att de dristiga skuggorna af den första
taflan icke äro der, utan för att gifva, genom kontrasten,
en större dager åt den påföljande. Det utmärkta hägn,
hvarmed konungen omfattade vitterheten; den verkligt
höga anda hans egna efterdömen meddelte deråt; hans
kärlek för allt som bar stämpeln af stor tanke, af ädelt
uttryck, och hvilken gick hos honom, man kunde säga,
ända till passion, tilläto, vid ett tillfälle sådant som
detta — icke skalden — han har aldrig glömt sin
personliga ringhet — men skaldekonsten att upphöja sig
till en ton, ett språk, som kunde finnas djerft, nu
efteråt, men som var det verkligen mindre än man
torde föreställa sig. Denna ton, detta språk, mera
sällan missbrukade af den republikanska frihetsyran, voro
ännu på den tiden icke det politiska svärmeriets
antagna tungomål. Inskränkta inom vitterheten voro de
den höga känslans, de ädla tänkesättens: de tillhörde
kothumen och den Corneille’ska sånggudinnan. Det
behöfver ej påminnas att man säger detta mindre med
hänseende till dessa närvarande verser, än till detta slag
af skaldekonst i allmänhet Ingen prins utom Augustus
har med en så utvidgad makt som Gustaf III förenat
en mera liflig aktning, ett mera varaktigt beskydd för
all storhet af tanke och känsla. Intet uttryck syntes
honom förmätet, när det bar stämpeln deraf, och
dristigheten, långt ifrån att förtörna, smickrade honom. Han
såg deri en förutsättning af sitt augustiska ädelmod:
han visste att det är blott till en stor man, som detta
språk kan vågas. Ehuru dristig tonen af detta poem

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:43:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bemsamlade/3/0052.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free