Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
««Man bör icke anse sig för kännare», säger herr Thorild på ett ställe
i detta fragment, «innan man enligt sanningen lärt att väl skilja rafs,
skrift, bok.» För vår del tro vi det vara tillräckligt att väl skilja rafs
ifrån de begge öfriga slagen; men vi smickra oss ej med hopp att sådant
alltid skall låta göra sig med samma lätthet som här.»
«Ett- godt arbete, bok eller skrift (sådan är vår tanke derom), säger
det vigtiga, hvilket alltid är det nyttiga i ämnet; säger det med ordning
oeh sammanhang, säger det med en viss skicklighet af skrifart, åtminstone
med anständighet. Rafs har ingen af dessa egenskaper, atan förenar
tvärtom deras motsatta fel. En rafsjre (är det icke så herr Thorild?) har ingen
plan, intet sammanhang, ingen stil. Han säger allt, så när som det
hufvud-sakliga. Man följer honom till hälften af hans arbete, utan att veta hvartut
han leder, och man slutar honom utan att veta hvar man är. Man finner
ofta mera method hos honom, när man läser honom från slutet till början
(vi proponera att försöka det), än när man på det vanliga sättet läser
honom från början till slutet, hvilket dessutom ej alltid låter göra sig. Han
har en äfven så inskränkt urskillning som gränslöst högmod (är det icke
så, herr Thorild?). Han tar det burleska för qvickt, det orediga för djupt,
det orimliga för originalt; hoppar i sina skrifter ifrån hugskott till
hugskott, och smörjer ihop liknelser af den vämjeligaste smak med tankar af
den tydligaste falskhet. I fall herr Thorild finner oss, på denna beskrifning,
skickliga nog att skilja en rafsare ifrån en god auktor, fortfara vi desto
tryggare med det öfriga af hans fragment om imitationen.»
«Detta ämne har, säger han, länge legat i mörker. Det samma har
han sagt om alla de ämnen, öfver hvilka han skrifvit. Men huru har han
upplyst dem? Huru upplyser han detta? Jo, på följande sätt:
«Först säger han: «att imitera Homerus, är icke att skrifva detsamma
som Homerus». Deri har han rätt. Derpå tillägger han «att vi icke
väckas till härmande apors gyckelspel», och att en soldat, som vill visa sig
uppeldad af sin anförares exempel icke till den ändan måste begynna att
kommendera som han; eller för att nyttja auktors egna originala uttryck:
icke derföre måste vilja «härma hans gudalika röst och bud».»
«Han säger vidare att all sann härmning rör det allmänna, icke det
besynnerliga *) i en sak. Det är just tvärtom. Om han mins någon
skrytande poet, hvars högtrafvande svullna stil och verser blifvit lyckligen
härmade; om han kommer ihåg, huru lifligt nöje en sådan härmning fordom
gifvit publiken, skall han finna att det var just det besynnerliga hos
denne, icke det allmänna, hvarvid den imiterandes konst då i synnerhet
fäste sig. J vitterheten och konsterna är det sättet, som kan imiteras;
saken kan blott upprepas; men det är sättet, som är hos en stor konstnär,
*) Betyder det samma som nu på filosofiskt språk kallas det
särskilda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
