Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
frambringa, af er såsom galenskap förkastas. Om en författare redan
blifvit krönt, om han vunnit ett anseende och ett rum i det s. k. smakens
tempel; då kunnen J uttrötta hans öron med edra evinnerliga lofsånger och
göra honom galen i hufvudet med oset af edra rökverk. Sjelfva hans
plattheter och löjligheter kunna då blifva ett ämne för beundran. Ett exempel
bland andra ger den högtbeprisade tragedien »Oden», der språket är lika
så förolämpadt som smaken, der knappt tre eller fyra rena rader följa på
hvarandra; der auktor än poetisk sväller, än sjunker till en prosaisk
platthet; der man upptäcker alltför liten skönhet i de detacherade ställena, än
mindre i Sjelfva planen; der karaktererna, situationerna och målningarne
qväfvas under frasernas grannlåt; der man aldrig finner Oden eller Thilda
eller Yngve eller Pompé utan alltjemt Sjelfva poeten; och der romerska
vapendragaren Milo väl ej kan skyllas för att tala som en fröken, ntan som
en så svulstig narr, att en läsare af smak ej vet, om han mest bör skratta
eller äckla. Denna tragedien liknar en äkta kokett, som, i brist af
verklig skönhet, vill intaga med en tillkonstlad, vill blända med smink, löshår,
löständer och andra lösa behagligheter. Hvilken ädel känner ej harm och
ömkan, då han ser sådant onaturligt glitterflitter upphöjas ända till skyarne
af dem, som vilja anses för domare öfver alla talanger och snillen; när de,
som låta natnren och hjertat tala, med den oblygaste djerfhet af dem
förnedras och lömskt här och der i deras blad angripas? Det ser verkligen
så ut, mina herrar, som J, Oaktadt allt ert kritiska öfvermod, skullen
frakta för vissa författare. J anfallen dem ej direkte, ej ärligen och
be-stämdt. J rigten er huggormsgadd emot dem i recensionerna af andras
arbeten, i «Patriotiska blickar på litteraturen», i «Tal från den vittra
jako-binerklubben» och Gud vet ej vid hvad för tillfällen. Men jag för min
del fruktar ej att utan omsvep säga er sanningen. J skolen väl, efter er
vana, fly till ridikulens vapen, och jag tillstår att er feghet är käckast i
denna arlequinsrustning; men om J ock öfverhopen mig med så många
löjliga anfall, som dem hvarmed J öfverhopat andra, alltifrån Parodien om
snöskottningen ända till Fabeln om Sfinx, skolen J dock ej njuta den
glädjen att se mig sjunka och krossas under deras tyngd. Men J skolen
kanske en gång förklara för publiken, att J ej bevärdigen en sådan öfverdåding
med något annat svar än tystnadens och föraktets. Nå, antagen en förnäm
min af detta tysta förakt! Jag skall vist le deråt. Det är en rätt glädtig
syn, att se huru visst folk bär sig till, när de tvinga sig att förakta.»
«En betraktelse är likväl smärtande. Långt ifrån att väcka löje, kan
den någon gång utpressa de bittraste tårar. Den är, att de flesta af dem,
som fått framför andra menniskor denna snillets upplyftning, skola så ofta
falla ned från deras höjd till de argaste och vildaste lågheter, skola ryckas
med hundars missunsamhet om de smulor af är& och glädje, dem ödet här
förunnar oss, och missbruka den himmelska elden, hvilken naturen lifvat
hos dem, för att tända på jorden en afgrundsbrand af hat, bitterhet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
