- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 3. Grunddragen af svenska vitterhetens historia. Del 3. Leopold, Rosenstein, Adlerbeth och Ehrensvärd. Akademiska föreläsningar /
102

(1866-1869) [MARC] Author: Bernhard Elis Malmström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

förklädet den fordom hvita ullen, fastän i sin ålders gulnad ännu begåfvad
med ogemena retelser. Mindre skön såg jag dig, himmelska flicka!
kommande ur templet juledagen med drufrans blånad på dina rundade kinder
och den svenska psalmboken buren framför dig i dina omkring den brokiga
näsduken sammanknäppta händer. Ja, dubbelt intagande framstrålade du
nu för min tanke i detta ögonblick. Vid «denna tjusande bild försvann»
fårens jemmer ur mitt förtrollade minne; och min filosofiska harm bortsmälte
i trånande suckar. Det är gjordt, ropade jag. «Darren af köld, menlösa
hjordarI Eder försvarare är förlorad för er. Eder ull värmer Zeraphia!»»

«Lik ett af böljorna slaget trojaniskt skepp med sina husgudar i
skötet, vaggade jag, o Zeraphia, med din dyrkade bild intryckt i mitt hjerta,
långsamt fram till det låga vindskammarfönstret och med varsam hand
öppnade jag det. De spräckta rutorna skallrade för de spelande vädren. De
tusenvingade dunen öfvergåfvo mitt af stora tankar kokande hufvud, och
svingade sig lekande i den fria himlarymden. Solen, från början af sin
glänsande bana, betraktade dem leende. «Med en Guds välvilja» betraktade
jag solen. Hell dig, verldens strålande ljus! sade jag, stödjande mig på
mina ur natt-tröjans fängsel frigjorda armbågar. Jag kände den blida
dagens strålar smeka mina kinder och mitt anlete. Det var som ville han
svara mig: «God morgon, odödlige skald!»»

«Jag behöll altid «en Guds välvilja», skådande öfver gatorna och
husen åt Skeppsbrosidan. En djup suck frambröt och flög åt Djurgårdstrakten.
Jag såg de södra bergen oflyttade hvila på sina åldriga grundvalar; såg på
den ena sidan lifvets tröst, det långa slagtarhuset, ännu fägna mitt hopp,
och längst bort, på den andra, snillets granne, Danviken, hotande
framskymta och liksom närma sig. Jag såg floden glittrande framhvälfva i sin
vanliga bädd och de tågrika skeppen i samma ställning gunga sina
bild-klädda bogar på den lätta strandvågen. Jag såg samma hus, samma
portar, samma krogskyltar. Ack, utbrast jag med ett klappande hjerta:
naturen är sig lik sedan i går afton; o du, som min själ tillbeder, o Zeraphia!
skulle du sedan i går afton undergått någon förändring!»

- «En häftig rörelse betog mig vid denna tanke. Nej, ropade jag och sönk
ned på den närmaste trädstolen. Nej, skrek jag ännu en gång, och blef
qvar-sittande. «Hela min själ öfverströmmades af den ljufva melankolien, som
invånarne i ethern skulle önska sig. Ack, kanske känna de den också»,
när de stå i fönstren och leta med ögonen efter deras försvunna skönheter
eller när, i deras verldar, morgonsolarne helsa på dem med utmärkt
högaktning. Under tre gånger sextio minuter hade jag för idel känslor ingen
tanke i hufvndet. Detta är snillets stund, utbrast jag ändtligen, och
be-gynte sjunga utån takt och meter. Skönaste Zeraphia, du älskar naturen
dem förutan, när den är sann och stark. Åt dig helgar jag min lyra,
fastän du vet att hon intet låter. Ja fritt, «låt dig också vara en vanlig
q vinna» (ty hvem kan svärja för något?), har du derföre mindre vackra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:43:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bemsamlade/3/0109.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free