Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en inom sitt särskildta karaktersfack, (len ena tyrannen
var den andras tvillingbroder, den ena älskaren den
andras, antingen de voro romare, greker eller turkar.
I stället för lefvande karakterer har franska tragedien
endast allmänna karaktersformer. Denna principiella
enformighet meddelade sig till slut äfven åt Sjelfva
diktionen, som var gjuten i en och samma, en gång för
alla bestämda form.
Hvad Leopold här yttrar om det opassande uti att
framställa Oden i enlighet med sagornas berättelse «i
sitt äkta fornskick med hela sin mythiska fysionomi och
sina trollgudiska attributer», kan endast till en del
godkännas, det vill säga godkännas endast så vida som man
lägger tonvigten på «hela». Man fordrär onekligen med
rätta att i en tragedi, som handlar om Oden, igenfinna
åtminstone det väsentliga af den Oden, om hvilken
sagorna tala. Men för sitt ändamål anser Leopold nog
att framställa konungen, härföraren, den historiska
hjel-ten; och alldeles utelemna «den barbariska gudadiktarn»
och «8agans trollman, hvilken vår tid redan preglat med
sitt åtlöje». Det vill säga: det är tillräckligt att teckna
hvilken stor konung, härförare och hjelte som helst och
gifva honom namn af Oden, för att göra en tragedi om
vår fornhistoriska samhällsstiftare och hjelte, Oden. Och
så har äfven Leopold förfarit. Men intet misstag kunde
vara större. Namnet gör ingenting till saken. Den
historiska karakteren har helt och hållet gått förlorad.
Att Leopold ej på scenen låtit Oden göra trollkonster
och hålla samtal med sina korpar, kan vara alldeles i
sin ordning; men att han icke genom ett enda ord, för
att ej tala om en enda handling af Oden, låter honom
ådagalägga sin betydelse såsom sitt folks religionsstiftare
och öfversteprest, att han fullkomligt åsidosätter hans
religiösa karakter, är ett grundfel., som utvisar att han
ej gjort sig reda för den art af karakteren, som han vill
skildra, samhällsstiftarens och eröfrarens. En indivi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
