- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 3. Grunddragen af svenska vitterhetens historia. Del 3. Leopold, Rosenstein, Adlerbeth och Ehrensvärd. Akademiska föreläsningar /
213

(1866-1869) [MARC] Author: Bernhard Elis Malmström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Åt ingen dödlig gafs att oupphörligt njuta.

Allt lider ömsevis. Hvarför? Det vet jag ej.

Det gifs ett sätt likväl att mildra lifvets öden:

Gör godt; i tysthet följ det gömda qvalets fjät;

Styrk här ett krossadt mod, ryck der en dygd ur nöden;

Det gifs ett sätt, min son, att mildra Sjelfva döden:

Gör godt, — och, tro mitt ord: det gifs ej fler än det!

«Afven de öfriga poemer», säger Grubbe, «h vilka i
samlingen af Leopolds skrifter förekomma under
benämningen af «Blandade stycken af allvarsamt innehåll»,
framställa till större delen någon allmän betraktelse öfver lifvet.
En elegisk känsla utgör grundtonen i de .flesta af dessa
stycken. Så uttalar sig i poemet «Menniskolotten» ett slags
Housseauiskt svårmod, väckt af den nedslående
jemförel-sen mellan den aldrig störda harmonien i djurens väsende
och det oupphörliga missförhållandet mellan begär och
kraft hos menniskan». Detta poem är märkvärdigt
derigenom, att det starkare än något annat af Leopold
uppdagar det tröstlösa resultatet af den tidens filosofi, som
satte menniskans högsta mål i vinnandet af lycksalighet
och hennes bestämmelse i att söka densamma, änskönt
den oupphörligt undflyr henne, till dess hon efter
fruktlösa ansträngningar sammansjunker af trötthet och leda
ogh finner sig öfvertygad om att hon blott är ett stoft
och såsom sådant långt svagare och olyckligare än djuren.

För din syn den lyseld brinner,

Som du kallar sällheten.

Loppet sträcks; ditt lif försvinner;

Skatten flyr dig, och du hinner
Grafven snarare än den!

Till ett evigt ryktes ära
Lyftes ditt förmätna hopp:

Segren dånar i ditt lopp;

Folken dina bojor bära;

Ett ofantligt väldes kropp
Reser sig att allt förfara;

Men med njnpan af din mull

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:43:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bemsamlade/3/0220.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free