Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det ringa folket honom kände
På näsans högvälborna skick,
Som han mot firmamentet vände,
På den friherreliga blick,
Han stnndom öfver axeln sände;
Och på den sångtrall, som det hände
Att man till helsning stnndom fick.
Det ville knappt gå an att lemna
Platt utan krig en hjeltesång;
Jag derför hastigast må nämna,
Han duellerade en gång;
Men denna fejd blef föga lång,
Ty hvad, gud nås, blott händer sällan,
Det hände: striden fick det slut,
Att just som värjan skulle ut,
Så kom förnuftet fort emellan.
En sak, som nämns till hans försvar,
På det ej falskt må slutadt blifva
Af allt det prygel han lät gifva,
Att han till blodtörst fallen var.
Nu, allt hvad en förtjenst sig vänte,
Så rar, — allt njöt, allt nådde han:
Ackorder, grader på hvarann,
Hofkarakterer, regemente,
Loge och mamsell vid operan;
Allt, med ett ord, som tecknas borde,
Af den som, till sitt yrke blott;
En sann och lycklig tafla gjorde
Af höga herrars höga lott:
Karosser, som på fjädrar gungas,
Lackerade i engelsk smak,
Och hofbetjening fram och bak,
Med långa bloss, från hvilka ljungas
Ett helvete kring hjul och tak;
I rummen glas och gull och siden;
Uppvaktning, spring, från dagens rand
Tills dagen var till ända skriden;
Och starka bugare ibland
Med skrift af högvälboren hand,
På rigtiga förfallotiden.
Allt var förtjust, som J väl tron,
När friherrn tog en nådig ton;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
