Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anmärkas bör dock att Thorild tillåtit sig dessa
plump-heter i kritiska och polemiska skrifter, följaktligen
sådana, som icke göra anspråk på konstvärde.
«Till sedeodlingens lag hör att undfly först och
främst det vämjeliga, det i fysisk och moralisk
bemärkelse ohyggliga och afskyvärda. Det gifves vissa
föremål och befattningar i den lägre samfundslefnaden, vissa
syner af fysiskt lidande, vissa fasor af grof brottslighet,
från hvilka en författares penna, om han äger en gnista
smak, måste studsa tillbaka, likasom i verkligheten hvars
och ens öga eller inbillning. Skulle nödvändigheten
ålägga att vidröra ämnen af denna natur, måste sådant
ske på ett sätt och med termer, som mera hölja än
af-täcka dem. De böra vid sådana tillfällen mera gifvas
åt blotta tanken än åt inbillningen; böra blott nämnas,
icke målas, åtminstone då endast flygtigt halftecknas,
utan färger och fulländning. Med ett ord: inbillningen
bör ej tillåtas att finna ett slags njutning deri. Orsaken
är klar: allt nöje funnet äfven i blotta naturhärmningen
af det fysiskt eller moraliskt vederstyggliga, närmar sig
till en förminskad afsky derför.» — Då vi så ofta haft
tillfälle att göra invändningar mot Leopolds esthetiska
förhållningsreglor, begagna vi detta för att uttala ett
odeladt bifall till hvad han här yttrar. Hans ord i
afseende på de fysiska och moraliska vederstyggligheterna
inoih dikten behöfde i våra dagar ännu mera inskärpas
än i de dagar då de skrefvos, då diktkonsten genom
den nyfransyska skolan fått en ohygglig benägenhet för
skildringen af slika styggelser.
«Till sedeodlingens fordran hör, för lika orsaker,
också att undvika det, fast ej vämjeliga och afskyvärda,
dock råa, grofva, låga, plumpa i språk, uttryck,
liknelser, vare sig i scener ur sammanlefnaden eller i Sjelfva
den sinnesförfattning, som vanligen bestämmer hvad man
kallar skribentens ton. De skäl, hvarmed man trott sig
ursäkta des£a fel emot smaken, hafva varit tre: större
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
