Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
redaktörer som förut skrifvit avisorna bibehöllos. Knappt
kastade Edman ögonen på deras handskrift innan den
trycktes.»
«Rikskansleren (samma Sparre, som ville gifva
fröken Rudenschöld åtminstone ett par ris) hade spelat
en ömklig roll. I början het och uppbragt mot
Akademien, begrep han sedan att henne skedde orätt och att
arrendatorerna tillfogades ett oskyldigt lidande genom
avisornas afhändande. Icke desto mindre var han nog
enfaldig eller nog skrymtare för att säga, sedan brefvet
af den 7 Mars var utfärdadt, att han nu såge allt couleur
de rose, emedan de missnöjde icke mera ägde stöd af
Svenska Akademien»*). — Hela denna historia är
betecknande för förmyndare-regeringens karakter, som på
en gång var våldsam och svag, oupphörligt vacklande
mellan olika grundsatser, ömsom uppbrusande, ömsom
feg. Annat var ej heller att vänta af en styrelse, i
hvilken regenten lät leda sig af sådana rådgifvare som
Reuterholm och Sparre, de på en gång högmodigaste
och dummaste män på sin tid. Riksdrotsen
(Wachtmei-ster) var kanske den enda aktningsvärda bland de
styrande på den tiden, men han befattade sig endast med
justitie-ärender.
Bland Rosensteins skrifter intaga otvifvelaktigt
hans minnesteckningar och tal det främsta rummet i
afseende så väl på tankeinnehåll som stil. Järtas beröm
behöfver i afseende på dessa ingen afprutning. Jag vill
till prof på den fulländade prosaiska stilen under detta
tidehvarf anföra ett praktställe i Talet öfver presidenten
friherre Rosir, känd såsom sin tids rättrådigaste,
skarpsinnigaste och obevekligaste domare.
«Om på det heliga rum, der vi nu äro församlade, der allt skall
förkunna den Högstes lof, der tanken intet ögonblick får vara skiljd från
känslan af dess allmakt, der allt påminner om vår svaghet, vår ringhet,
vårt intet; om på detta rum det kan tillåtas att gifva beröm åt de dödlige,
*) Jfr Adlerbeth, Historiska Anteckningar, II: 271—273.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
