Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ska, att det är mera hjertligt och sannt, både i hugen
och i uttrycket»*).
Adlerbeths sätt att behandla Tasso är besynnerligt
nog. Det är hvarken öfversättning eller imitation. Det
är en sammandragen eller sammankrympande
bearbetning, som likväl framflyter i ganska lätta och lediga
former. Den sträfhet, som Hammarsköld här anmärker,
kan jag ej upptäcka.
Bland hans Oder anför jag här, såsom de mest
lyckade:
Förgångligheten.
Han, som har skapat allt, vill Han ock allt förstöra?
Skall tingens undergång ock vittna om Hans makt?
, Är stämpeln af de verk, som Honom dyrkad göra,
En lös och flyktig prakt?
Ja — då Han lifvet gaf, Han skickade ock döden.
De tolka begge två Hans eviga beslut.
Hans vilja satte gräns för alla slägtens Öden;
Han släcker solar nt.
Bland verldssystemers ras, hvars sammanhang Han rifvit,
Bland stoft af varelser, som hopas hvarje stund,
Sin herrlighets palats Han ensam faste gifvit
Uppå en evig grund.
Så undervisas jag ej blott när väsen födas,
Och en omätlig vidd är fylld af deras här,
Men ock när på Hans vink de krossas och förödas,
Att Han allena är,
Uti ett evigt krig, som kring naturen strjickes,
Uti en härjad rymd, som aldrig blifver tom,
Förstörd, förnyad jemt — min häpnad dubbelt väckes
Af gränslös rikedom.
Hvad skiften omge mig? Förgänglighet — jag hisnar
For dina spridda spår, från hällebergets fall,
^ Hammarsköld, Svenska Vitterheten, sid. 371 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
