Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanser och Visor - Brudsmycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och städs’ jag tänkte då: min tro skall snart slå ut sin knopp,
Snart kysser jag min trogna brud: det är — det var mitt
hopp.
Snart skall hon räcka mig igen med huldt och trofast sinn’
En hand, af flitens möda hård, men ren och varm som min.
Nu är den handen mjuk som dun, den handen hvit som snö,
Med gyllne ringar rikt besatt — den tillhör ej min mö.
Med dig allena i min håg jag sträfvat dag och natt:
Så fick jag enkom ock åt dig tillreds en ringa skatt.
Till gyllne smycke, till en ked jag fogat länk i länk:
Den skulle hvila kring din hals en dag som bröllopsskänk.
Af oförfalskadt guld den är.–Hvad skall jag nu med den?
Jag dig förlorat har och får ej någon annan vän.»
Så tog han kedjan i sin hand — en tår ur ögat bröt —
Och slängde smycket med förakt uti den fallnas sköt.
«Du falska tärna, tag mitt guld, så väl som mången ann’s:
Det var ändå det bästa guld, det renaste som fanns.
Det kan dig pryda på en dans, om du dertill har mod;
Det kan din moder passa väl, som sålt sitt eget blod.
Och nu farväl J snöda två! Må Gud förlåta er,
Och må han evigt straffa mig, om jag er återser.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
