Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen - Frans Michael Franzén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Menniskans anlete» nu, besträladt af morgonens purpur,
Lyfte sitt öga mot skyn, glänste af skönhet och log.
Nordens idyll, som en midnattssol, «en afton i Lappland»,
Satt och begöt med sin glans Hyperboreernas fjell.
Aldrig så oskuldsfullt har hjertat sjungit sin längtan,
Aldrig så tjusande blygt kärleken hviskat sitt hopp.
Stundom i sångens heliga eld han stänkte sitt vindugg,
Grekiske offraren lik, lugn i sin yra som han.
Ty hans yra var den, som ännu från Gudarne kommer;
Hebes olympiska eld sög han ur drufvomas must.
Tömde med honom gossen sitt glas, såg flickan det gerna;
Ack, det var känslornas rus, hoppets och kärlekens fröjd!
Ater, steg han till skuggorna ned och med rörande toner
Firade hjeltames bragd, fädernas ära och tro;
Stod ju en kämpagestalt vid Saimens klagande vågor,
Sörjande hjelten som föll, hjertat, det trogna, som brast.
Länge har hvilat i frid Carolinens grånade hufvud;
Skalden, förtröttad också, lagt sig till ro i sin grift.
Lyktad är ärans och sångernas dag: dess sjunkande qvällsol
Blott öfver grafvar och kors kastar sitt sörjande sken.
3.
Högt bland Finlands moar och träsk stod sångarens vagga.
Der var hans fädernehem — Creutz’ och Choraei och hans!
Vaktlarne sjöngo hans vaggsång der ur vårliga björkar,
När vid naturens bröst helsa och fägring han sög.
Skogames vårvind susade der i ynglingens lyra,
/
Sjöames drömmande våg lärde den unge sin dikt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
