Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen - F. M. Franzén (Slutord vid förf:s inträde i Sv. Akad.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Än sångmön, svärmande kring land och sjö,
Bland diktens lätta sommarfåglar ilar;
Än står hon klagande på enslig ö,
Der under torfvan Carolinen hvilar.
Än drömmer hon en rosig morgondröm
Om barndomsfrid på paradisets kull»:;
Än vemodsfull hon lyss på tidens ström,
Som öfver menskoverk sin häijning rullar.
Än skalkas hon, behagfullt qvick och yr,
En gratie qvarglömd från kung Gustafs tider,
Än åter, djupt allvarlig, hon ej skyr
Att gifva tårars tröst åt den som lider.
Men om hon gråter eller om hon ler,
Om vårar grönska eller vintrar snöga,
Jag samma frid på hennes panna ser
Och samma milda djup i hennes öga.
På hennes kinder barnets helsa log,
Och morgonskimmer hennes anlet smekte,
Och vårens första fläkt i nordanskog
Med hennes ljusa gudalockar lekte.
Hur ömt hon klagade, hur ljuft hon brann!
Hur till försoning bjöd hon hvita handen! —
Den hand, som tyckes än, se’n hon försvann,
Sin frid oss vinka ifrån himlaranden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
