Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Thomas More för sitt glädtiga lynne och sin qvickhet.
Jemte sina konversations-talanger egde han mycken
skicklighet i musik. Hans lustiga infall voro så
oemotståndliga, att de till och med förmådde att sätta
drottning Marias stela skrattmuskler i rörelse, och hennes
dystra högtidlighet kunde icke hålla profvet emot hans
visor, epigrammer och upptåg. Han säges ofta hafva
blifvit anmodad att öfva sina muntra idrotter i hennes
närvaro, och att alltid hafva haft tillträde till hennes
enskildaste societet för detta ändamål [1].
Det äldsta af hans interludes är sannolikt det som
har titeln: «ett lustigt skådespel emellan aflatskrämaren
och munken, kyrkoherden och grannen Pratte», tryckt
år 1533, men författadt sannolikt mer än ett decennium
tidigare [2]. Intrigen är helt simpelt följande: en
aflatskrämare och en tiggarmunk hafva på samma gång
erhållit tillstånd af en kyrkoherde att begagna dennes
kyrka, den ena för att visa sina reliker, den andra för
att hålla en predikan, och båda för att derigenom skaffa
sig penningar. Munken ankommer först och är just
färdig att börja sin predikan, när aflatskrämaren inträder
och störer honom; båda äro angelägna om att få ljud,
och efter många fruktlösa försök med lungorna vädja
de till knytnäfvarna och knuffa och sparka hvarandra
obarmhertigt. Kyrkoherden, skandaliserad af oväsendet
i sin kyrka, skyndar dit och söker förgäfves att skilja
kämparna; - han kallar derföre sin granne Pratte till
hjelp, och medan han sjelf fattar tag i munken, söker
Pratte att få bugt med aflatskrämaren, i afsigt att sätta
dem båda i stocken. Men långt derifrån slutar leken
så, att både munken och aflatskrämaren äro sina
angripare öfverlägsna, och efter en grundlig mörbultning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
