- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 8. Litteraturhistoriska afhandlingar /
38

(1866-1869) [MARC] Author: Bernhard Elis Malmström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

spår i snön, som helt oväntadt fallit. Hustru Arden
och Mosbie bekänna sitt brott, och de, jemte Susanna
och Michaél (som äfven hafva en kärlekshandel med
hvarandra), föras bort att afrättas. Epilogen underrättar
åskådarne, att Shakebag blef mördad i Southwark,
Black-Will bränd i Flushing och Green hängd.

Karaktererna äro tecknade icke utan styrka och
bestämdhet. Arden är en ömhjertad äkta man, och hans
hustru är dålig endast till följd af sin olyckliga
förbindelse med Mosbie, hvilken leder henne steg för steg
till den yttersta graden af brottslighet, men under
ständiga samvetsagg och veka föresatser att vara dygdig.
Tieck yttrar, att Mosbie alltid är nedrig och usel; men
när man i början af skådespelet hör honom yttra
följande rader, kan man ej neka, att äfven han har något
försonande i sin karakter:

Säll ar den man — hur groft hans bröd än är —
Hvars själ ej qväljes utaf onda tankar:
Men illa mättas vid ett yppigt bord
Den man, hvars själs begär är oförnöjsamt.
Min gyllne tid var när jag guld ej hade,
Ty fastän fattig då, jag sof i lugn,
Och dagens möda födde nattens ro,
Och nattens ro gaf dagens klarhet svalka.
Men se’n jag klättrat upp i trädets topp
Och sökt att bygga mig mitt bo bland molnen,
Hvar liten vindfläkt skaka kan min bädd
Och hota mig att störta ned till jorden.
Men ve! hvart leda mig min tankes trådar?
Den väg jag finna ville — fridens väg —
Är stängd bakom mig — jag ej vända kan,
Jag måste fram, om ock till farans port.


Utan att tala om särskilda partier, förekommer
åtminstone en lyckad scen emellan Mosbie och Alice,
hvilken omedelbarligen följer på den nyss citerade
monologen, och i böljan af hvilken Alice, med en bönbok
i sin hand, kämpar hårdt för att återvända till dygden,
men då hon slutligen känner sig sakna styrka, återigen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:54:39 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bemsamlade/8/0045.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free