Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Edward: Jag är för matt och svag att göra motstånd.
Gud! stå mig bi och tag min själ emot!
Christofer Marlowe, fallen i blomman af sin ålder
såsom offer för sina utsväfningar — han mördades år
1593 af en rival hos ett lättfärdigt fruntimmer — är
utan fråga den märkvärdigaste bland Shakspeare’s många
föregångare. Han står i många partier sin store
efterföljare nära i språkets rytmiska energi, i fantasiens
djerfhet, ja, äfven i den sannt dramatiska anordningen af
sina planer. Osäkert kan vara, i hvilken mån
Shakspeare vid utarbetandet af sina stora historiska
skådespel kunnat göra sig till godo den fingervisning, som
innehålles i Marlowe’s Edward II. Vare dermed huru
som helst, så torde man likväl utan fara att misstaga
sig kunna anvisa Marlowe platsen närmast Shakspeare
i galleriet af Englands dramatiska snillen.
Robert Greene († 1592) var en skald, som
förvärfvade sig ett utomordentligt anseende för ett
jemförelsevis godt pris. I sina noveller och pamfletter är
han full af affektation; men vanligen elegant och stundom
vältalig: hvad som ofta misspryder hans arbeten är
imitationen af Lilys populära men barnsliga manér. Hans
uppfinning är fattig genom saknaden af en kraftfull
fantasi; men hans diktkonst är likväl i allmänhet liflig och
täck. I uttryckets lätthet och ymnighet täflar han med
sin samtida Peele. Hans vanliga fel — mera framstående
i hans skådespel än öfriga poemer — är bristen
på enkelhet; sina pedantiska hänsyftningar på klassiska
författare hade han gemensamma med den tidens andra
lärda skriftställare. Greene var nemligen liksom
Marlowe en alumn af universitetet i Cambridge. Det hörde
till Shakspeare’s goda lycka, i fall han, såsom man
påstått, till en stor del saknade lärda studier, ty han var
derigenom, om ej af annat skäl, fri från det fel som
dermed sammanhängde. Till ett profstycke på det slags
manér, hvartill den pedantiska lusten att i tid och otid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 14:45:11 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/bemsamlade/8/0064.html
