Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
högre syften. — Och den moderna bildande konstens
skapelser samla sin skönhet så att säga i en enstaka
inre punkt, från hvilken den utstrålar öfver det hela.
En blick, ett drag af löje, en karakteristisk ställning,
— med ett ord den ringaste yttring af en lefvande
ande, d. v. s. af subjektivitet, är tillräcklig att gifva
tjuskraft åt en tafla. Men vi skola ej längre uppehålla
oss vid dessa distinktioner, som vi förutsätta vara till
sina allmänna drag bekanta.
Af hvad vi ofvan yttrat om den antika konsten böra
vi för vårt ändamål fasthålla den objektiva karakteren
af denna konst i allmänhet och den egenskapen hos
dess skapelser att vara gudomliga och heroiska i första
rummet; ty den sköna mensklighet, som tillerkännes
dem, ega de för oss mera än för dem, för hvilka de
ursprungligen frambragtes. Denna sista distinktion är
historisk och praktisk; men den är af vigt för
bedömmandet af den behandling, som de gamle konstnärerna
underkastade dem. Den grekiska gudabilden var
ämnad att uppställas i templet såsom föremål för
tillbedjan, och den tragiska hjelterolen var ämnad att utföras
på teatern vid tillfällen af religiös betydelse. Dermed
sammanhänger den lugna högtidlighet, som utmärker
båda, och den ytterliga omsorg i utarbetningen af hvarje
detalj, som af konstnärerna egnades åt begge, och som
öfverensstämmer ej mindre med den antika konstens
princip af objektiv formskönhet i allmänhet än med det
religiösa eller halft religiösa ändamål, för hvilket den
tjenade till medel. — En lugnare, jemnare och värdigare
dialog kan ej tänkas än den, som utmärker de
Sofokleiska tragedierna. Man tycker sig höra deruti de
bildsköna gudagestalterna tala med kalla marmorläppar,
afmätt, enformigt och äfven patetiskt; men med ett patos,
som aldrig väcker deras hjerta, aldrig färgar deras kind,
aldrig förändrar den välljudande entonigheten af deras
metallröst. Hvarje del af denna dialog är på det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
