- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 8. Litteraturhistoriska afhandlingar /
122

(1866-1869) [MARC] Author: Bernhard Elis Malmström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

för sitt patos än för det obestämda sätt, hvarpå han
sökt att genomföra det. I denna inre motsägelse bar
den franska tragedien äfven fröet till sin upplösning. I
den yttre formen deremot sökte den att ställa sig den
gamla så nära som möjligt. Äfven sjelfva spelet hade
något af det statuariska i det antika. Ludvig XIV:s
hofdrägt, iförd de antika hjeltarne, ersatte den antika
enformiga teater-kostymen. Äfven i denna yttre
kontrast mellan hjeltens supponerade karakter och hans
drägt uttrycker sig den inre motsägelse, som är det
klassiskt-franska dramats väsen.

En olikhet mellan det klassiska franska och det
romantiska dramat, som straxt vid första påseendet
faller i ögat, består deri, att det förra med all
noggrannhet iakttager regeln om de tre enheterna, det senare
åter alltid i mer eller mindre mån afviker derifrån.
Äfven denna inbördes olikhet i yttre uppställning
sammanhänger med de båda arternas grundväsentliga
skiljaktighet. Det franska dramat har af det klassiska sökt
bibehålla den plastiska regelbundna åskådligheten: den
patetiska handlingen med dess objektiva momenter var
det förnämsta, den personliga karakteren och dess
subjektiva nyanser deremot trädde i bakgrunden; det
romantiska dramat åter lägger hufvudsaklig vigt på
karakterernas subjektiva mångfald, som måste fritt explicera
sig genom en motsvarig mångfald i handling, hvilken
åter sällan kan inrymmas inom de Aristoteliska
reglornas trånga begränsning. Man är numera temligen ense
om att regeln om enheterna i sjelfve verket är i hög
grad blott konventionell. Hafva den teatraliska
representationens tre timmar rätt att föreställa tre dagar, så
måtte de äfven kunna få föreställa tre månader eller tre
år; ty låter den ena omöjliga förlängningen tänka sig,
så är den andra ej heller otänkbar; och kan teatern
den ena stunden föreställa ett slott i Europa, så måtte
den den andra med samma rätt kunna föreställa en park

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:45:11 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bemsamlade/8/0129.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free