Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var likväl först genom The Tale of a Tub, som
litteratörerna i Buttons kafé lärde sig aktning för sin
besynnerliga landtprest. Det utkom år 1704. «Detta
berömda arbete», säger W. Scott, «grundar sig på en
enkel och simpel allegori, utförd med Rabelais’ hela
humor och utan hans öfverdrifter. Hufvudsakliga
ändamålet dermed är att teckna den småningom försiggångna
urartningen af den romerska kyrkan och att upphöja
den engelska kyrkan, på bekostnad både af den katolska
och den presbyterianska. Skriften är författad med
uttryckligt afseende på det högkyrkliga partiets intresse
och lyckades äfven att göra detta parti de vigtigaste
tjenster; ty hvad är så vigtigt för ett parti i England,
vare sig i kyrkan eller staten, som att vinna skrattarne
på sin sida? Men skämtet ansågs denna gång, och icke
utan skäl, vara alltför lättsinnigt för ett ämne af en så
allvarlig vigt, och man kan ej neka, att yppigheten af
Swifts qvickhet har i vissa delar af denna berättelse
fört honom utom gränsen af det passande.» — Swifts
tjenster mot den engelska högkyrkans män må nu anses
hafva varit huru stora som helst, säkert är, att de
visade sig föga tacksamma för dem. Deras bigotteri
eller fromma inskränkthet var tillräckligt stor för att
göra dem blinda ej blott för förf:s egentliga mening,
utan äfven för sin egen väsentliga fördel. Sharpe,
erkebiskop af Canterbury, tog sig anledning just af denna
Tale of the Tub att sedermera lägga sig emot förf:s
befordran till högre värdigheter inom kyrkan, och äfven
andra prelater skandaliserades öfver den djerfva och
sjelfsvåldiga satir, hvarmed en kyrkans man vågade
nalkas åldriga fördomar, äfven om de måste erkännas
såsom fördomar.
Swift tecknar i sin satir de tre kyrkornas öden
under bilden af tre bröder, Peter, Martin och Johan.
Peter, den äldste, lyckades under tidernas lopp att genom
en godtycklig tolkning af fadrens testamente få ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
