- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 8. Litteraturhistoriska afhandlingar /
182

(1866-1869) [MARC] Author: Bernhard Elis Malmström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

han visserligen hafva haft», säger den sistnämnde, «men
aldrig bättre.»

«Njutande sin ledighet i sådant sällskap», säger W.
Scott [1], «hade Swift likväl mycken tid öfrig att anställa
betraktelser öfver sina egna missräkningar och deras
olycka, som nyss jemte honom spelat så vigtiga roler
på den offentliga skådebanan. Lik en seglare, strandad
på en enslig ö, finna vi honom oupphörligt beklaga de
missöden och faror, som drabbat hans politiska vänner,
från hvilka han var skild, längta efter deras umgänge,
underskatta i sin sorg öfver sin skilsmessa från dem den
trygghet och ensamhet, som fallit på hans lott. Hans
tankar vände sig städse till «hans vänner i landsflykt
eller i Towerns fängelse», och han underlät intet, som
stod i hans makt, för att visa sitt deltagande i deras
olycka, med hvilket äfventyr som helst för hans egen
person och förmögenhet. Han korresponderade med lord
Bolingbroke under dennes landsflykt, han sökte trösta
lady Masham och den ännu olyckligare hertiginnan af
Ormond. Men mot Oxford, sin gynnare och vän, då
häktad i Towern och hotad med anklagelse för
högförräderi, visade Swift den tillgifvenhet, som endast
ädelmodiga själar kunna hysa, och som glöder varmast
när den mest blottställer deras säkerhet, som
ådagalägga den. Han fordrade såsom en rättighet att tjena
och uppvakta sin vän under dennes fängelsetid — han
bad derom såsom om en välgerning: «det är första
gången», så lyda hans egna öfverraskande ord, «det är första
gången, som jag bönföll hos er om någonting för min
egen räkning; och om ni nekar, så är det den första
bön, på hvilken ni gifvit mig afslag». Oxford synes
hafva undanbedt sig en tjenst, som, utan att kunna
gagna honom sjelf, endast skulle hafva blottställt en
ädel och oegennyttig vän för misstankar och faror. Men


[1] Anf. st. 100 f.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:45:11 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bemsamlade/8/0189.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free