Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
«Det fanns i Sevilla en vansinnig, som hade den
underligaste fixa idé, som någonsin fallit en galning in
här i verlden. Han gick omkring med ett ihåligt rör,
som han hvässat i ena ändan, och så snart han fick tag
i en hund på gatan eller hvar som helst, så trampade
han med sin ena fot på hundens ena bakfot och
upplyfte den andra med sin hand, och inpassade så godt
han kunde röret på det ställe, genom hvilket han
medelst blåsning kunde göra hunden så rund som en boll,
och sedan han gjort detta, gaf han hunden två slag
med handen på magen, släppte honom och sade till de
kringstående (som alltid voro ganska många): »mina
gunstiga herrar kunna nu se, att det icke är mycket
svårt att blåsa upp en hund.» — Min gunstige herre
kan nu se, att det icke är mycket svårt att göra en
bok ...»
Cervantes återvände på gamla dagar ännu en gång
till teatern. Han utgaf år 1615 åtta komedier och lika
många «Entremeses» (mellanspel, farcer). Publiken såg
med likgiltighet dessa arbeten, och skådespelarne
upptogo dem icke på sin repertoar. «Och underligt var
det icke att så gick», säger Navarrete; «ty Lope de
Vega hade redan öfversvämmat teatern med underbara
kompositioner, och många andra ganska förtjenstfulla
och snillrika författare hjelpte honom att med folkets
stora bifall arbeta för denna stora anstalt.» — Nekas
kan ej heller, att Cervantes, såsom dramatisk författare,
är Lope underlägsen, ja, att han, såsom komiker,
envist fasthöll en teori, hvilken en mera framskriden
konstodling måste förkasta. Han hörde nämligen till
anhängarne af den antika komedien efter Plauti och Terentii
mönster, och hade ej rätt sinne för det egendomliga
sätt, hvarpå det spanska nationaldramat nu som kraftigast
utvecklade sig under Lope de Vega’s behandling.
Dock bör anmärkas, både att han alltid med aktning
omtalar Lope’s förtjenster — kanske såg han i hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
