Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det var en student, som red på en åsna. Studenten
beklagade sig öfver att de redo så fort, att han icke
kunde hinna fatt dem för att sluta sig till sällskapet.
Derpå svarade någon, att det kom an på den häst, på
hvilken Sennor Miguel de Cervantes red, ty den tog så
långa steg. Knappt hade studenten hört Cervantes’
namn, förrän han sprang ned af sin åsna, störtade till
honom, fick tag i hans venstra hand och utbrast: «Ja,
verkligen: det är den halft friske, den helt berömde,
den muntre författaren, med ett ord sånggudinnornas
älskling.» Cervantes, som helt oförmodadt såg sig
öfverhopad af sådana loford, besvarade dem med sin vanliga
blygsamhet och höflighet, omfamnade sin nye vän, bad
honom sitta upp på sitt ök, så att de tillsammans och
under vänskapliga samtal kunde tillryggalägga den lilla
återstoden af resan. Samtalet föll på beskaffenheten af
Cervantes’ sjukdom, i afseende hvarpå den välmente
studenten gaf den berömde mannen några goda råd,
som denne med vemodig godlynthet emottog, ehuru
han försäkrade sig icke kunna följa dem. «Mitt lif»,
sade han, «nalkas sitt slut, och att döma efter
långsamheten af mina pulsslag, som allrasednast måste lykta
sin verksamhet nästa söndag, så skall jag då sluta min
lefnad. I en ogynnsam tidpunkt har ni gjort min
bekantskap, min herre; ty mig återstår nu ingen tid att
visa mig tacksam för det deltagande ni visat mig.» —
Oaktadt Cervantes, såsom vi se, var upptagen af
dödstankar, kunde han likväl ej undgå att skämta öfver den
hederlige studentens löjliga utstyrsel, der han satt på
sin tröga åsna. «En annan gång», säger han, «skulle
detta herrliga tillfälle hafva gifvit mig anledning till en
dråplig beskrifning. Men icke alla tider äro lika.
Farväl», så slutar han sin berättelse, «farväl skämt! farväl
glädje! Lefven väl, muntra vänner, ty jag dör och
önskar se eder lyckliga i ett annat lif!» — Man
igenkänner i detta glada sinneslugn, denna fridfulla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
